Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 2

uppvisa en mångfaldigare, en rikare, en mera poetisk sagokrets, in just de nordiska folken? Hos hvilken nation tränger sjelfva det mythiska djupare in, än i alla dessa underfulla berättelser? Är den nordiske Starkodder mindre heroisk, är den klassiska fornverldens Herkules, och kan den på hafvet omkringflackande Haddinh icke lika så väl som Odysseus egna sig till en episk behandling. Sjelfva Geijer, som, åtminstone i sin ungdom, icke ville gå in på, att de nordiska mytherna egnade sig för plastiska framställningar, medgifver att de i förening med hjeltesagan gifva de rikaste ämnen för både skalden, bildhuggaren och målaren. Om hjeltesagans användbarhet, ja förträfflighet i artistiskt hänseende säger han sig aldrig hafva tviflat, utan skulle tvertom öfver allting önska, att kunna tillvinna denna del af våra fornminnen den uppmärksamhet, som den af våra konstnärer förtjenar. ,Bestämdt tecknade karakter och gestalter, menskliga skickelser, handlingar, seder, tillstånd, sällsamma äfventyr, alla vexlingar af en djerfhjeltelefnad, den äkta nordiska andans uttryck under alla former i skarpa, klara drag, den kraftigaste och tillika mest poötiska verklighet, och öfver denna rika, mäktiga grund de gamla mythernas underbara himmel sig hvälfvande — allt detta finnes här, talar här till inbillning och öga, utgör de företräden, som utmärka de yppersta bland dessa hjeltesagor. Om den episka stilens storhet (den påminner om IImer, men i djerfvare former) t. ex. i Volsunga-, Vilkinaoch Niflungasagorna, åt hvilka jag framför andra i poötiskt hänseende ville gifva kransen, kan ej nog mycket godt sägas. Dessa sagor om Thidrik af Berr och hans kämpar, om Sigurd Svens och Niflungarnes öden äro af hela den Göthiska stammens episka minnen på en gång de mest utbredda och de bäst bibehållna, och, ehuru de gått igenom många land, äro de dock tillika och hafva af ålder varit i Norden inhemska, de sednare, elle öfverlemningarne om Sigurd och Niflungarna såsom det tyckes, ursprungligen; men också berättelserna om Thidrik och hans kämpar tidigt och äfven i Sverige mera och allmännare, är man i början trodde. För den bildande konstnären erbjuda dessa sagokretsar de härligastc ämnen, i synnerhet för målaren, ehuru äfver bildhuggaren i dem torde finna uppträden ocl motiver, af hvilka han lyckligt kunde sig begagna. Detsamma gäller om Sturlesons konungasagor, hvilkas studium ej nog kan anbefallas konstnären. I sagan ir allt åskådligt, och detta vederlägger bäst det inkast, som kunde hemtas a svårigheten att lifligt och troget kunna föreställ: handlingar och personer ur så långt aflägsna tider. Sagan har så utförligt målat dessa handlingar, så bestämdt tecknat dessa personer, att d liksom af sig sjelfva träda för ögat. Man kast t, ex. en blick på det galleri af kämpar, son vilkina-sagan från 152:dra till 172:dra kapitle I framställer! Vapen, gestalt, karakter, allt ä skildradt med träffande tydlighet. Och med hvilken kraft, friskhet och klarhet beskrifvas ej sjelf. I va händelserna! — Om klädedrägten lemna äfven sjelfva sagorna de bästa underrättelser. Sturleson är derom ofta temmeligen utförlig ). De behöfver icke tilläggas, att just denna använd. I ning af hjeltesagan erbjuder det bästa medel at x) T. ex. Del. I, s. 405; Del. II, s. 189, 446, o. s. I Heims-Kringla, Sthm 1697. Anvisning ka äfven gifvas på ,Afhandling om gamla sven ska manskläders, af Kanslirådet Berck, in Gjörwells Allm. Magazin, Sthm 1770, samt 4O svenska fruntimrets klädebonad i äldr tider,, i Gjörwells nya Svenska Bibliothek, Sth 1762, B. I, d. 2, s. 194.