Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 2

hjertan, som lida och längta, skulle jag aldrig kunna älska henne, icke ens af barmhertighet. Han följde henne steg för steg med tilltagande förvåning öfver hvad han erfor i detta öfvergifna kloster. Hon bjöd honom inträda i koret. — Se här! sade hon till honom, i det hon Iyftade sin slöja, utan att synas hafva någon afsigt med hvad hon gjorde, oaktadt hon, allt sedan det han talat till henne om hennes ungdom och skönhet, ej tänkt på annat, än ett lämpligt tillfälle att lysta den så, att det skulle synas naturligt, utan tillgjordhet; här kan ni se det ställe, till hvilket vi samlas klockan fem om morgnarne för att börja vår bön, den vi ännu vid midnatt fortsätta. Der kan ni se dessa tretton taflor, som föreställa vår Herres tretton periodiska lefnadsomständigheter. Här göra vi tvenne gånger om dagen, hvad han gjort endast en gång i sin lefnad. Maurice betraktade ingenting af allt detta; han hade endast öga för den skönaste gestalt, som allt sedan fröken de la Vallieres tid varit iklädd karmeliterdrägten. — Tillåt mig, madame, sade han, tillåt mig säga er, att Gud icke skapat er så vacker och så förtjusande, för att instänga er i ett kloster. Nunnan rodnade och bortvände sitt ansigte. Vid dessa ord voro de åter ute i korridoren.