— — Hvem vet likväl? återtog hon med någon tvekan; måhända är jag här endast för att lära rätt värdera verlden. Hon sammanpressade läpparna, likasom af ånger öfver hvad hon så obetänksamt yttrat. Maurice, förtjust öfver att hafva hört hennes ord, och i förhoppning, att nunnan skulle gå ännu längre i sina bekännelser, närmade sig henne broderligt. — Ni har rätt i dessa edra ord, madame. Från denna ståndpunkt ser man verlden i de mest lockande perspektiver. Hvad mig sjelf angår, så filosof jag än är, så kärt jag än håller ett tillbakadraget och obemärkt lefnadssätt, må jag dock för er bekänna, att, om jag tillbragt en enda dag, en enda natt, i någon af dessa eländiga celler, jag sedan med fröjd skulle öppna mina armar för satan och verldens fäf änglighet. Upprigtigt sagdt! är det icke nog att en gång hafva passerat grafven? Lifvet måste vara mycket bittert för de hjerfan, som nyligen klappat här. — Emellertid, fortfor Maurice, förstår jag till en viss grad, hvarför man kommer hit, åtmin— stone hvad de qvinnor beträffar, hvilka, likasom Magdalena, hafva mycket att förlåta sig, emedan de älskat mycket. Nunnan yttrade ej ett enda ord. Maurice betraktade henne, otålig öfver att ej få se henne lyfta sitt dok;