för att emottaga sin kula, och de till domens verkställande beordrade soldater framträdt. I sin dödsångest omfattade den olycklige delinquenten prestens hand med en konvulsivisk kraft, så att denne icke kunde lösgöra sig ifrån honom, för än tecken till platsens utrymmande var gifvet. I samma ögonblick han lyckats i sitt bemödande att frigöra sin hand och skyndade åt sidan, dänade gevärssalvan; grenadieren och en hans olyckskamrat lågo blodbestänkta och vanstälda på marken. Hade katastrofen timat ett ögonblick förut, så hade presten fått följa sina skriftebarn in i evigheten. Det heter, att samma öde väntar ännu en mängd soldater och en officer af Hrabowsky-regementet, i och för delaktighet i ungerska revolutionen. En polistidning i Paris meddelar följande rörande drag af dygd och hederskänsla, hvilket torde vara ensamt i sitt slag: En fattig sömmerska, som knappt är 17 år gammal, kastade sig i Seinefloden, för att göra ända på sitt lif; dertill drifven af elände och förtviflan. Hon blef emellertid af en i granskapet varande fiskare upptagen och återbragt till medvetandet. Men hon var, så att säga, blott en ruin: hon hade sålt sig en detail. Den olyckliga flickan hade föryttrat allt af sin kropp, som hon, utan att såra sedligheten, kunde föryttra; en dag hade hon afklippt sina vackra lockar och sålt dem till en perukmakare; en annan dag utbröt hon en tand — en frisk hvit tand — och utbytte denna emot ett bröd; nöden tvang henne slutligen att nästan utplundra munnen på dessa elfenbenshvita prydnader. Då hon icke kunde förskaffa sig arbete och var alltför dygdig, för att på annat sätt vilja uppehålla sitt lif, hade hon gripit till detta sista medel, och först när äfven denna näringskälla var utsinad, hade hon kastat sig i Seine, för att undgå att falla i lastens armar eller dö hungersdöden.