bör vara beläget vigg om vägg med likkammaren. Rökgångarna från alla kunna förenas uti en gemensam skorstenspipa. På hvar och en rörugn placeras en tältsäng af lika bredd med ugnen, med väfbotten, men utan fötter. Till hvarje säng hörer en tagelmadrass med hög hufvudgärd, lakan och dubbla filtar samt vid fotändan en reservoir af koppar, for ifyllning af kokhett vatten. Denna bör vara lika läng med sängens bredd, 3 aln bred och 4 tum tjock, försedd med kran vid ena ändan, för vattnets aftappning. Stora ventiler anbringas på motsatta sidor af rummet, för luftvexling och afsvalning, i händelse af förstark värme. Vaktmästarens rum bör vara rymligt nog för ett mindre hushåll och, som nämndt är, vägg om vägg med likkammaren. En liten dörr med stor glasruta bör finnas mellan dessa rum. En ringklocka uppsättes i vaktmästarens rum, hvarifrån snören inledas i likkammaren, för att fastgöras vid likens händer och fötter. I rummet bör placeras ett större skåp, deri all nödig attiralj för skendödas återupplifvande bör finnas, och nyckeln dertill har den för likkammarn antagne Läkaren. Svepningssalen bör stå i sammanhang antingen med likkammaren, eller ock vara belägen nära derintill. Den bör vara rymlig, försedd med stora luckor nära taket på motsatta sidor, för frisk luftvexling. Dit inför vaktmästaren hvarje lik från likkammaren, så snart det säkra dödstecknet — förruttnelsen — börjat visa sig, och läkaren till flyttningen gifvit tillstånd. Antingen förruttnelsen eller återuppvaknandet inträffar ock snart, i anseende till den jemna och högre värmegraden. I detta rum kunna likens rentvagning, inläggning i likkistan, svepning och slutligen lockets fastnagling verkställas. Inga nödiga inventarier för dessa behof böra saknas. Rummet förses med passande möbler och breda dubbeldörrar. För begagnandet af dessa lägenheter, skulle erläggas en billig afgift, lämpad efter hvars och en tillgångar; gratis borde de upplåtas åt de fattige. Alla drunknade, eller genom andra händelser vådeligen omkomne, borde äfven skyndsamt till likkammaren afföras. En läkare med viss årlig lön borde antagas, hvilken det ålåge, att dageligen besöka likkammaren, då något lik der funnes, och dessutom, på erhållen kallelse genast lemna sitt biträde, då anledning dertill förekomme. Till vaktmästare skulle en nykter och pålitlig person antagas, hvilken af läkaren erhölle sin instruktion. Svårigheter torde väl möta att i städerna erhålla en lämplig lokal till likkammare. Dervid vore 3:ne alternativer att välja på, neml. antingen att hyra eller bygga en sådan, eller ock att inköpa ett mindre hus, allt i närheten af kyrkan. I sednare fallet, kunde de rum och lägenheter uthyras, som för likkammaren icke vore behöflige, hvarigenom församlingen kunde påräkna den inkomst, att omkostnaden i det hela icke blefve betydlig. Skulle olyckligtvis koleran i en stad utbryta, så blefve, i förening med kolera-sjukhus, äfven kolera-likkammare högst nödvändig. På landsbygden skulle, utan särdeles kostnad, en mindre stuga vid hvarje kyrka kunna af församlingen antingen uppbyggas eller inköpas, hvilken afdelades så, att den tjenade så väl till likkammare, som till boställe för kyrkoväktaren som, enligt särskild instruktion, hade vården on de insatte liken. A TT