mA ——— — — — madame. Hvart hafva då de öfriga systrarna tagit vägen? — Karmeliternunnorna hafva byggt ett annat kloster något längre fram vid samma gata. I dag, för första gången, sedan mänga år tillbaka, hafva de lemnat detta hus, — Men ni, madame? — Jag, min herre, jag är ännu icke en bland dem. Ännu hafva ej detta klosters portar tillslutit sig för evigt bakom mig. Ni vet kanske icke, att efter ett novitiat af 4 år, man är förpligtad att någon tid åter uppträda bland verldens oinstängda varelser, innan man aflägger klosterlöftet. — Ni skulle likväl visst icke förgå er mot friheten, visst icke förfalla till missbruk deraf, sade Mauriae med ett lätt småleende; om ni tillbragt edert novitiat, madame, med denna verldens vanliga förströelser, ni skulle ej hafva något att frukta af verldens öfverklagade farligheter. — I dag, min herre, har jag infunnit mig här endast i afsigt att säga farväl åt dessa dystra, men icke desto mindre gästfria murar. Nunnan, som ända dittills sökt att komma sin väg, fick, som det syntes, en häftig skakning. Hon hade vågat betrakta Maurice, och sannolikt igenkänt honom. Hon stödde sig mot dörren till en cell.