— —— —W— aftonbönen. Enär han ansåg, att koret icke kunde vara långt borta, gick han tyst framåt, i hopp att kunna få, obemärkt och utan att störa, öfvervara deras fromma andaktsöfning. Men vid hörnet af korridoren befann han sig helt hastigt ansigte mot ansigte med en nunna. Denna nunna var klädd i sin ordensdrägt med hela dess stränga och dystra utscende. Så snart hon blef varse Maurice, fällde hon doket och tog några steg tillbaka. — Madame, sade Maurice med vördnadsfull ton, upptag ej illa, att jag infunnit mig här. Nunnan svarade ej ett enda ord. — Är det ej tillåtet, återtog Maurice; är det ej tillåtet för ett hjerta, som lider, att intränga dit, der kärleken till Gud inger böjelse för så stora försakelser? — Min herre, sade nunnan med matt röst, i det hon gick för att komma honom förbi; ni kan gerna fortsätta er pilgrimsfärd. — Tillåt mig, madame, att uppehålla er ett ögonblick. Jag har nästan gått vilse, här. Jag förstår ej denna tystnad, detta tillstånd af dvala, som herrska här. Mig har man sagt, att karmeliterna alltid hålla sig i större antal tillsammans. — Alldeles rigtigt, min herre; men från och med denna morgon är klostret ej mera bebodt. — Haf då godheten förklara hvad ni menar,