———— —————— — — Men ni, madame, fortfor han, ni, som är ung och vacker, ni, som aldrig äfventyrat ert hjerta bland denna verldens nöjen, hvarföre vill ni då börja der, hvarest andra sluta? Han varseblef nu den unga novisens oro och häftiga sinnesskakning. — Kvarföre? Hvarföre? Hvilken fråga! Gud vet det. Gud ensam skall veta det. Ni talar med mig om verldens nöjen; men verldens nöjen, min herre, äro icke gjorda för en hvar, som lefver och dör under solen? — Jaså! tänkte Maurice: jag har bedragit mig. Denna nunna, som jag föreställde mig ung och vacker, är utan tvifvel en gammal ungmö, utan utseende , utan utstyrsel. Medan Maurice för sig sjelf talade på detta sätt, mumlade nunnan: t — Han har sagt, att jag var ung och vacker; skulle det väl vara ett brott att visa honom, att han ej hade orätt? Hvarför skall jag ej kunna lyfta något på mitt dok? (Forts.)