Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1849, sida 2

slutat sitt föredrag, reste sig dsraeli och häcklade, ungefär i samma anda som Stanley i on verhuset, ministerens inoch utländska politik samt föreslog slutligen, efter ett försök att visa olämpligheten af en reduktion i krigsbudgeten under nuvarande förhållanden, ett amendement, som hade myeken likhet med det af Stanley föreslagna, men mera uteslutande än detta afsåg den utländska politiken. Lord John Russel, premierministern, genomgick och försvarade ministerens politik. Han ådagalade nödvändigheten af en förlängning utaf reg:s utomordentliga makt och myndighet i Irland. Han anmälte, att regeringen ville föreslå vigtiga åtgärder för Jrland, förnämligast med hänseende till förpaktareförhållandena, valrätten och den stora juryn. Han förklarade på det bestämdaste, att spanmålslagarne hvarken kunde eller borde återinföras. Han sökte att visa, det Englands och Frankrikes samverkan väsendtligen bidragit till den europeiska fredens bibehållande. Lamartine, Cavaignac och den nuvarande franska regeringen prisades för loyalitet och hederskänsla. Den engelska flottan i medelhafvet hade icke förhindrat neapolitanska truppers öfverförande till Sicilien, men ohyggligheterne i Messina hade förmått amiral Parker att i förening med den franske amiralen sätta en gräns för skändligheterne, och det rådrum, som derigenom vunnits, hade eng. regeringen begagnat att erbjuda Neapel sin bemedling. Reduktionerne i militärbudgeten voro icke föranledde genom Cobdens uppträdande, hvilket han icke kunde gilla. Han efterstäfvade dermed att återställa jemnvigten emellan inkomster och utgifter, och hoppades att, huru betänkligt tillståndet än var i Europa, freden likväl skulle bibehållas. För öfrigt skulle dessa reduktioner icke i någon väsendtlig grad förminska krigsmakten. Sedan flere talare, deribland Herbert och Hume, uppträdt, utsattes förhandlingarne till nästa dag. Debatterne den 2:dre voro mycket matta, i det blott några obetydliga talare af protektionist-partiet uppträdde. Först vid slutet vunno de något interesse genom Lord Palmerstons svar på herr Urquharts häftiga besvär öfver ministerens utländska politik, i hvilken hah ville blicka roten och upphofvet till landets förnedring. Rörande slesvigska frågan, anförde Lord Palmerston i bemälte svar följande: Man hade anhållit om Englands bemedling i slesvigska frågan, och om man än icke hade nätt målet, så hade man dock lagt grund till en tillfredsstallande och ärofull biläggning. Det påstående, att Danmark skulle förr hafva vunnit sitt ändamål, om England icke lagt sig emellan, sökte han att gendrifva med den anmärkning, att då å ena sidan Tyskarne, som sprungo galna efter en theori, skulle drifvit sakerna på spetsen, och å andra sidan Danmark, som vidhängde sin rätt till Slesvig, sedan det blifvit slaget, skulle hafva sökt Frankrikes och Rysslands hjelp, så hade följden troligen blifvit ett allmänt europeiskt krig. I allmänhet fann Palmerstons tal, som i synnerhet vidlyftigt behandlade neapolitanska förhållandena, stort bifall. Härmed slutades diskussionen. DåIsraeli fann derefter för godt att taga tillbaka sitt amendement. Rättelse. I I gårdagens tidning råka att i en del af upplagan befinna sig följande tvenne fel under rubriken: Utländskt — Italien, hvarest rad. 14:de Å 18:de står: bränner det af, läs: brinner det af — och 16:de raden står: först då den faller, läs: först då den slår ned. —u8F WFHH hä eK— ee— eV, ——..nrZSf(ObbbvtUsE