Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1849, sida 2

MAAA FF—— intet ljud hördes, ingen enda menniska visade sig, som kunde underrätta honom, att der funnos några lefvande visen. Han beslöt omsider att gå samma väg tillbaka och begitva sig upp.i det inre af klostret. Han uppehöll sig en stund i första våningen. Medan hans förvåning öfver den dödliga tystnad, som öfverallt omgaf honom, mer och mer tilltog, ökades äfven hans ovisshet om han borde begifva sig längre upp eller icke. Han följde korridoren, alltjemnt frågande sig sjelf, hvad han skulle säga åt den karmelit, som han möjligtvis kunde möta. En halföppen dörr kom honom på tanken att bese rummet innanför. Han steg in och befann sig i en liten cell. Men huru förvånad blef han ej, att midt i nittonde seklet se en cell af sådan beskaffenhet, som denna! Ett litet rum af 738 fots längd och bredd, som erhöll sin belysning genom ett litet fönster, utanför försedt med galler, innantill öfvertäckt af en svart slöja! Sången bestod af fyra stycken bräder, med litet halm och ett ylletäcke. Och denna säng utgjorde hela amöblementet. Man får likväl ej glömma, att denna lilla cell hade till prydnad en kristusbild af buxbom, ett vigvattenkärl af tenn, några radband, korkappor, samt ordningsreglorna, hvilka sednare de åt Herrens tjenst invigda jungfrurna måste hafva för