Jönköpingsbladet innehåller följande vackra, och, såsom vi sjelfva kunna intyga, träffande Nekrolog. Jönköping har nyligen fått vidkännas en förlust, som djupt kännes och i värderik hågkomst bevaras af den allmänna och enskilda saknaden: landträntmästaren assessoren Anders Gustaf Björkman är icke mer. Född den 17 April 1782, anställdes han; en adertonårig yngling, såsom biträde vid ränterikontoret i Jönköpings län, och erhöll, några månader derefter, sitt första förordnande att på obestämd tid förestå samma tjenst, hvilken i de sednare åren tillföll honom såsom räntmästare. Emellertid arbetade han å Jönköpings landskansli och å landskontoret i Östergötland tills under loppet af år 1807, då han förordnades att i Göstrings och Wifolka härader förvalta kronofogdesysslan, hvarå han 1809 erhöll konstitutorial såsom ordinarie. Mot slutet af samma år gifte han sig med Ingeborg Louise Sandberg, dotter af aflidne Handlanden J. Sandberg härstädes. Sex år sednare hugnades han med Kongl. bref på Assessors namn, heder och värdighet. Då räntmästaretjensten i Jönköpings län blef ledig 1831, sökte han och erhöll kort derefter samma tjenst, den han innehade till sin död. — Med anspråkslöshet, redbarhet och välvilja förenade han, i tanke och handling, sjelfständighetens tysta medvetande. Han egde lifliga sympatier för skön konst i allmänhet, men företrädesvis älskade han musik och var i detta hänseende mer än dilettant. Björkmanska huset var, en gång för alla, våra konsertgifvares sjelfskrifna hem. För anförvandter och vänner voro dess dörrar aldrig tillslutna. Alltid stodo de öppna för artisten, som lika säkert hittade vägen till den bortgångnes hjerta, som till hans enskilda kassa, om och när nöden så fordrade. Wärdinnans okonstlade, älskvärda, gästfria väsen gaf hemtrefnaden i deras bostad ett ökadt värde. Musiken gaf den sin relief. Hvem skall någonsin förgäta de nu försvunna aftontimmarna, då man här fick höra den ena sångnummern aflösa den andra inom hans musikaliska familj? Hvem påminner sig ej gerna hans djupa, rena och ännu i de sednare åren lika klangfulla stämma? Hvem såg icke gerna, midt i den ungdomliga sångarkören, den till själen ungdomlige gubben med det regelbundna, något lutande hufvudet, med de öppna och leende dragen? — Döden har nu brutit länkarna i kedjan. Nästan liktidigt följde de båda makarna hvarandra på andra sidan sidan lifvets gräns. Hon dog den 2 sistlidne December och han slutade sin jordiska bana den 28 Januari detta år. Två döttrar och två söner sörja de hädangångna. Wänskapen sörvarar deras namn i en kär hågkomst. Tacksamheten skall i tysthet besöka deras grafvar och välsigna deras stoft. — — -— —A—