Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1849, sida 1

0-snnn —— Men forntiden är för oss af vigt och betydelse icke blott derföre, att den är aflägsen, att det mellan nutiden och densamma ligger ett vidt och öppet rum; ju närmare vi, så att säga, kunna draga den till oss, desto betydelsefullare varder den. Vi rigta på den vår själs fjerrglas, och den bleka månen, som ögon i allmänhet se såsom blott en flat skifva, blir för det bättre utrustade ögat en upphöjd kula med berg och dalar, högre och djupare, än de, som finnas på vår jord. Då börja vi att förundra oss, då företaga vi oss att forska och granska, då varseblifva vi åtskilligt, som icke finnes hos oss, och hänga vi då fast vid dagens små bestyr och värf, så erhålla vi en aning om, att det kan finnas ännu något mera, något större, något ädlare till än dessa. När det aflägsna fjerran sålunda ryckes oss närmare, när det antager en allt större och tydligare gestalt, då erhålla vi ett begrepp om den styrka, som ligger förborgad i vår själs öga, hvilket förmår att med sin blick omfatta den omätliga rymd, som för det framställer sig, och hvilket i sitt djup har en brännpunkt, der de mest spridda strålar sammanflyta till en bild, och de mest olikartade fenomer framstå såsom en samlad enhet. Sålunda hafva under tidernas lopp alla ädla och upphöjda själar betraktat forntiden, och när de finna den storartad, sker det isynnerhet fördenskull, att de uppfatta den såsom en motsats till den inom trånga gränsor inskränkta nntiden. När Rousseau ville väcka sina landsmän upp ur deras. tröghets och liknöjdhets dvala, då hänvisade han dem till den förflutna tiden och dess menniskor. Han hoppades nemligen att genom de bilder af storhet, dygd och kraft, hvilka i dem framträda, förmå sina landsmän att träda ut ur deras trånga krets, och taga dem till mönster för deras handlingar. , När man läser de gamla folkslagens historia,, säger han, ,tror man sig försatt i en annan verld och bland andra men-niskor. Hvad hafva väl Fransmän, Ryssar och Engelsmän gemensamt med Romare och Greker? Nästan intet, utom den yttre formen. De .gamles själsstyrka anse nutidens menniskor säsom historiska öfverdrifter. Och huru skulle vväl äfven de, som icke kunna förneka sina sjä,lars litenhet och småsinthet, kunna fatta, att sdet en gång gafs så storsinnade män, som de, hvilkas namn historien från fordna dagar åt oss bevarat. Och dock hafva de varit till, hafva vvarit dödliga väsen liksom vi. Men hvad är väl det, som hindrar oss att vara sådana, som vde voro? — Våra fördomar, våra inskränkta såsigter, våra lidelser, vår egenkärlek och våra