Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1849, sida 1

ÄAAAgggngngngngnggnngnnnggkggnggggggggggggg terligheter af begge slagen äro ej så allmänna, men träffas oftast bland de förstnämnde. Desto mera vanliga äro de mellanliggande länkarne. Några fördjupa sig så i dagens göromål, att de icke hafva sinne för något annat, än dem; de harmas, om: man stör dem i dessa deras sysselsättningar och vända sig bort från idserna, som från oting. Andra deremot göra de nya ideerna länge och kraftigt motstånd; men under sjelfva motståndet vinnas de så småningom för desamme; dock måste man, för att bringa dem derhän, hafva mycket tålamod. Andra åter uppfatta genast ideen, samla sig omkring den, som kring ett baner, och arbeta hvar i sin krets, icke såsom blinda verktyg, utan såsom klarseende, frivilligt och kraftigt handlande personer, att förverkliga densamma. I våra dagar äro dessa icke så få. Icke desto mindre kan dock mången skön tanke, månget ädelt uppsåt gå under och försvinna som en krusning på den lugna hafsytan. Deröfver behöfver man dock icke sörja. Stora, menskligheten gagnande ideer kunna aldrig förgås. Väl kunna de begrafvas; men de stå upp igen, om ock ej på tredje dagen, så dock kortare eller längre tid derefter. i Forntiden är i allmänhet af vigt och betydelför oss just för sin aflägsenhets skull, och emedan hvarje utsigt i en fjerran, öppen, åt alla sidor fri rymd höjer och förädlar själen. Det blå, öfver vår jord utspända himlahvalfvet med sina ilande, månggestaltade skyar, sin vänliga måne och tindrande stjernor, eller det upprörda hafvet med sina skummande böljor, med skeppens fladdrande vimplar och fjerran bort lysande segel, eller den vilda öknen med sin gula: sand, sina här och der spridda gröna oaser och med sin öfver jordytan rufvande, tunga, liksom drömmande luft — det är forntiden. Sådan visar sig icke nutiden. Den liknar ett stort åkerfält under skördetiden: arbetarne, sysselsatte hvar och en med sitt värf, hafva ej öga och sinnne för något annat, än det; de se ned till jorden, lyfta sällan sina ögon mot himlen och skåda sällan omkring sig eller ut i det aflägsna fjerran. De äro ögonblickets barn och derföre äfven träldomens; ty kännetecknet på träldomen är det, att man måste utföra det arbete, som man har för händer; måste göra det, emedan husbonden så vill, emedan det trängande, oafvisliga ögonblicket så kräfver. Det åter är frihetens verk, till hvilket enhvar kallas af en inre, oemotståndlig längtan; som han icke gör emedan han måste, utan emedan han så sjelf vill; till hvilket han icke kan tvingas genom någon yttre pligt eller impuls, men som han fullbordar i följd af de hos honom nedlagda eviga, gudomliga böjelser.