Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1849, sida 2

ser, åtnöja de sig icke med detta beqväma och oansvariga välde under en annans namn; deras planer gå ännu längre. I den nuvarande regeringen, hvars ledare eller snarare öfverherrar de söka blifva, se dessa herrar endast ett öfvergångsmedel, eller, såsom de så elakt och naivt uttrycka sig, en napoleonistisk spång. Deras handlingar förråda det hemliga mål, till hvilket de sträfva; så till exempel vilja de gerna gifva honom sina råd, för att inveckla honom i lika många snaror, men de vilja på intet vilkor tjena honom i någon offentlig befattning, ty att tjena republikens president, det vore att allt för nära förbinda sig med den republikanska principen och styrelsen. De vilja visserligen tillsätta hans ministrar, men icke vara hans ministrar; de vilja visserligen gå honom till handa . . . men för att störta honom. Man vinner ingenting på att icke tydligt framställa frågorna. För öfrigt är det icke vi, som framställa dessa frågor; vi framlägga handlingarne till skärskådande. Nåväl! det behöfs ej en skarp blick, för att se, att en häftig strid eger rum, en strid emellan republiken samt den orleanistiska eller legitimistiska monarkien. Den monarkiska principen söker begagna sig af de efterdyningar, som alltid, i mer eller mindre grad, åtfölja revolutionerna, och den hoppas att härigenom återvinna den öfvervigt, hvilken den så rättvisligen förlorat. Förfäktarne af denna princip hafva icke kunnat finna något bättre medel härtill, än att, såsom ett ofrivilligt biträde, använda samme man, åt hvilken den allmänna rösträtten öfverlåtit en del af Tfolksuveräniteten. De båda monarkierna, den legitima och quasilegitima, hvilka annars äro så djupt splittrade genom olikheten i sina interessen, och genom sitt ömsesidiga hat och förakt, hafva närmat sig hvarandra, för att gemensamt tillkämpa sig segern, och sedan, genom ett inbördes krig, slita tvisten om det byte, de gjort af vår frihet och suveränitet. Man får nu också se, huru monarkister af alla färger trängas omkring presidenten. Dessa smekande ränksmidare, som i honom smickra mannen och förfölja den princip, hvilken han representerar, träffar man öfverallt i hans och hans ministrars salonger. Dessa salonger äro ett slags provisoriskt hof, der man hyllar den frånvarande fetischen. Måtte republikens president besinna, att allt hvad han är, allt hvad han kan, det är honom förlänadt af folket. Hela hans styrka ligger i den ide, som han representerar, och har ingen annan grund, än denna eviga, denna oföränder— liga folksuveränitet, som hans vänner för dagen alltid bestridt och ännu i denna stund i tysthet angripa. De synas understödja hans makt, men i sjelfva verket arbeta de på att underminera den republikanska botten, på hvilken han står. Måtte han inse, att det oöfverstigliga svalg, den naturliga fiendskap, som råda emellan den demokratiska och den monarkiska principen, också finnas emellan de båda politiska partier, som hylla endera af dessa principer. Han måste välja. Hvad är då ändamålet med denna taktik, som följes af de män, åt hvilka nationens utkorade tyckes öfverlemna sig med ett så blindt förtroende? En monarki genom och efter presidentskapet. Att monarkien är deras mål, det veta vi; men skola de betjena sig af presidentskapet såsom medel? Det är en fråga, som vi underkasta den, åt hvilken folket uppdragit att oförkränkte bevara sina rättigheter. W L X.nssrinnno—