Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1849, sida 1

ifrån både boken och allt, som för ögonblicket omger henne. Är du ej trött vid att läsa så länge och oafbrutet, frågar slutligen den unga frun. Icke om det roar dig. t Så säger du nu, skämtar hon; men om ett år torde det ljuda på annat sätt. Om ett år, ja, om tio dr,, svarar han, i de han lägger armen om hennes lif, blir det ej annorlunda, åtminstone ej mellan dig och mig, är det nu är, derom är jag fullt öfvertygad. Mer du, Hulda, hvar har du varit? frågade han leende. Du har varit ganska långt härifrån?Kanske, svarar hon helt lakoniskt. Jag förstår mig ej rigtigt på vår lilla Hulda,yttrar hennes svägerska. Jag fruktar du ej trif med oss, eller rättare sagdt med mig, och de skulle göra mig så imerligt ondt. För all del, säg icke så, tro icke så, bac Hulda lifligt, och lägger armarna kring den systerliga vännens hals. Hvar tror du min goda kära Emilia, att jag skulle trifvas bättre än ho: dig? och hos min ädle bror, som jag har at tacka för så mycket, mycket — mycket — — — men tillade hon. efter något uppehåll och rösten blef lägre, rjag är så sysselsatt med tanker på utvecklingen af min egen roman, att jag ej rät uppmärksamt kan följa . andra. . Och vet n hvad jag nyss tänkte på, då du Ivar frågade hva: