Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1849, sida 1

samt det Lutherska presterskapets uteslutande rätt att förklara Bibeln. Biblar spridas ut; på de tryckta bibelexemplaren grundas saligheten; i stället för den gamle undanstötte påsven har man satt upp en papperspåfve. Och liksom den blinda åtlydnaden af den förre, så skall äfven den blinda läsningen af den sednare göra folk saligt. Om man säger, att en statskyrka är den, som koncentreras omkring symboliska böcker och derefter stiftar lagar och tvingar samveten, så irrar man sig; ty rikskyrkan följer ej sjelf troget sina egna symboler, utan ibland fasthåller hon dem och ibland afviker hon derifrån (dock detta alltid stillatigande) allteftersom beräkningen, hvilken är dess egentliga spiritus rector, föreskrifver. Som bevis derpå må anföras: det är en redan i de första seklerna: tydligt anmärkt skillnad mellan kroppens och Föttsens uppståndelse. Det äldsta, ännu i våra kyrkor söndagligen upprepade apostoliska symbolum har med klara. ord Föttsens uppståndelse. Detta uttryck har likväl statskyrkan förändrat till de dödas uppståndelse, en tanke, hvilken icke öfverensstämmer med den apostoliska tron, som förutsätter köttets verkliga förnyelse i motsats; till Gnostikernas och Manikeernas lära, hvilka ansågo materien ond och således måste neka dess återupplifvande. Förändringen är utan tvifvel rigtig, men den är emot berörda symbolums egen anda och föreställningssätt, hvilket har sin grund dels i striden mot Manikeerna, dels i den Kiliastiska atmosfer, som uppfyllde hela det tidehvarf, hvars kristliga medvetande det apostoliska symbolum uttrycker. Hvad som är rätt, kan aldrig vara något ondt i. Men deruti består just det onda hos vår statskyrka, att på samma gång, som hon i några delar gör ett rigtigt bruk af symbolerna, i andra delar missbruka dem, för att dermed tvinga samveten, och således på samma gång, som hon säger sig uteslutande vara grundad på dem, frångå dem. — Samma förhållande är med de odöptas salighet. Denna förnekas bestämdt i de symbol. böckerna, men antages, såsom rigtigt är, af rikskyrkan. Besagda kyrkas utmärkande drag är således, att hon ställer sig öfver symboliska böckerna i några få, men efter dem i de flesta fall. D. v. s. hon är en politisk kyrka eller hvad vi kallat statskyrka, hvilken sjelf med den politiska makt, som ligger i hennes hand, icke genom sanningens egen makt, beseglar eller förkastar symbolernas uttryck. Det är således icke egentligen symbola, utan statskyrkan, som bestämmer, hvad vi skola tro och lära. Icke symbola, utan statskyrkan är det, som vi svärja huldoch trohetsed, då vi döpas. Genom denna den svenska kyrkans egen