ma det önskade målet af en mäktig enhet närmare, om de ock icke, hvad värre vore, aflägsna sig från den sanna friheten och låta fånga sig af en småaktig herrsklystnad. Har den rike förtryckt den fattige och, vare sig af tanklöshet eller öfvermod, föraktat den heligaste menniskorätt, så träffas också han af en straffande dom genom det olyckliga öfvermått af proletärer, som uppstått; och har han i slö djuriskhet lefvat blott för stunden och lemnat sina ädlaste krafter ouppöfvade, så träffa också följderna af hans sedliga och andliga slapphet honom nu såsom en straffande dom. Har den högättade tillbedt sin ärfda glans, utan att beflita sig om att till bördens adel äfven lägga själens, så måste han ide nuvarande omstörtningarne, hvilka den nästföregående tiden beredt, lika så väl finna en straffande dom, som den ringare bör frukta den i vår tids rådlöshet, om han slafviskt böjer sig i stoftet, i stället för att i ädel, på förtröstan till Gud grundad sjelfständighet höja sig öfver dagens små bekymmer. Ur denna synpunkt betraktade, framställa sig för oss det förflutna årets tilldragelser såsom en sträng straffdom öfver furstar och undersåter, rike och fattige, höge och låge. Vi se deri den tillbakaverkan, hvilken såväl i den fysiska som den moraliska veriden aldrig uteblifver, ehuru den stundom följer mera, stundom mindre omedelbart på handlingen, ja, stundom dröjer så länge, att sammanhanget mellan båda är svårt att finna, och den oskyldige synes blifva den lidande. Den uteblifver dock aldrig helt och hållet; den träffar säkert, styrd af Allmaktens hand. Med afseende derpå yttrar sig en fransysk snillrik skriftställare: Om den menskliga politiken fäster sin kedja vid en slafs fot, så nitar den gudomliga rättvisan den andra ändan fast vid tyrannens hals. , z Den sednaste tidens mäktiga hvälfningar hafva träffat folken i hela deras varande och görande, i alla deras förhållanden till det allmänna och det enskildta, och ryckt dem med i sin gång. Hos alla, på hvilken ståndpunkt de i yttre eller inre afseende än må befinna sig, är deltagandet väckt för de allmänna angelägenheterna. Det stadnar icke nu mera vid interesset för förbindelser af ringare betydenhet mellan samhällen och orter; det fäster sig vid statsförbundens kinkigaste förhållanden, öfverskrider sina förra gränser och utvidgar sin verkningskrets till de största och aflägsnaste föremål. Med de stora hvälfningar, hvilka drabbat staterna, hafva icke mindre vigtiga försiggått i folkens inre lif. Det mera delade och utåt rigtade interesset drager mannen från hans husliga krets. Sådant är förhållandet nu och sådant skall det troligen alltid till en del förblifva, äfven då passionernas första hetta lagt sig. Säkerligen har redan hvarje tänkande maka och moder öfvervägt och funnit, huru mycket svårare det är, att under sådana omständigheter bestrida de husliga bestyren, och att tiden med hög röst fordrar, att hon med mera innerlighet och omtanka skall införlifva sig med allt, hvad till den inre kretsen hörer, ju mera mannen blir dragen utåt, och att hon med ännu större hängifvenhet än förut måste vara maka och moder, ju mera han måste vara stats-och verldsborgare. Har mannens synkrets utvidgat sig och har hans verkningskrets vunnit ett större omfång, så har också derigenom hela hans inre lif blifvit mångfaldigare och mera rörligt. Han har inträdt som en sjelfständig länk i kedjan af det hela; han verkar gemensamt med det och för det; han I