Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1849, sida 1

—— —— throner och spiror lågo krossade; der tingens fredliga ordning var störd, störd för länge, och der den länge förtryckta, nu i sina passioner upprörda massan syntes vilja frossa i en frihet, som ej visste af några lagars band. Väckt liksom genom ett trollslag, öfvergifver den sina fredliga värf, rusar fram i det tåg, den sjelf bildar, upp emot samhällets höjder, för att derifrån nedrycka, hvad de föregående seklerna icke vågat antasta, och ilar från det ena förstöringsdådet till det andra, tills den slutar med att förstöra sig sjelf. Öfver de mäktiges hufvuden sväfvar närmare än någonsin damocles-svärdet; den rå hopen bespottar fräckt eganderättens helgd; vännerna af densamma intagas af fruktan för den rasande anarki, som tyckes stå för dörren; handel och näringar afstanna; de politiska frågorna undantränga alla andra, huru vigtiga de än kunna vara; med sina storartade ämnen tilltvinga de sig, så att säga, vår högsta uppmärksamhet, hålla oss så i spänning och taga vårt deltagande så i anspråk, att alla andra förhållanden, äfven de innerligaste och närmaste, måste lida deraf. Verkningarne af dessa skakningar, som bringa samfundsförhållandena ur deras jemnvigt sträcka sig till alla klasser. Under ett sådant sakernas skick tillhör det hvarje menniska att med ett djupare allvar, än det, som en materiell förlust eller en öfvergående förlägenhet åstadkommer, gå in i sitt eget inre, för att spörja efter den högre meningen med allt detta och lära sig att förstå den gudsdom, som så kraftigt gör sig gällande i tidshändelserna. Ieke åstadkom den enskilda menniskan dessa staternas stora omhvälfningar och dessa djupa skakningar i de bestående förhållandena; icke heller voro de följder af en blind nödvändighets lag; nej, det är den Eviges lagar, som här fordra sitt erkännande. Hafva de maktegande i en beklagansvärd villfarelse hållit sina throner för oomkullstötliga och sina kronor för oförgängliga, hafva de godtyckligt behandlat millioner af sina undersåter och vägrat att nedlåta sig till folken, för att gifva dessa hvad tiden fordrade; så går ock straffdomen nu öfver dem i rågadt mått, när massan störtar dem, för att med våld taga vida mera än hvad den förut begärt, trampar lagarne under fötterna och visar sitt förakt för allt bestående. Hafva menniskorna i allmänhet tillslutit sina ögon för gången af det stora hela, för att endast följa. sina enskilda interessen; hafva de visat sig handla trögt, . likgiltigt, egenmäktigt och falt; så träffas de också nu af en straffande dom, i det de utnöta sina ädlaste krafter i vilda meningsstrider, endast omärkligt och mödosamt kom