Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1849, sida 1

— —-— 11. ÅEDeLAILUUUUeELI redan ingått i näringar och yrken, ådrager folket en mängd indirekta uppoffringar. I detta skick kommo de vigtiga företagen, frukterna af vår hulda regerings treåriga verksamhet, till sist församlade rikets ständer. Såsom vanligt upphäfdes rop för och rop emot den så kallade nya organisationen, hvilken egentligen ieke var annat än lösa anspråk på mera folk och pengar. Utskotten, som behandlade frågan, hade ibland sig inga personer, som kunde stå fram för ett fullständigt motprojekt. I sammansatta afdelningen, som skulle uppsätta projekt till svar på Kgl. propositionen, säges att personal-förändringar och öfverrumplingar förefallit; med ett ord: man prutade bort en del af regeringens fordringar, utan att derföre göra något helt af de öfriga, och så tillkom der ett tillstyrkande att gilla åtskilligt, som var rakt stridande mot de grunder, hvarpå rikets ständer år 1812 förklarade sig endast kunna ingå på allmänna beväringsskyldighetens införande. Först sedan de förenade Utskotten aflemnat sitt betänkande, förmärkte en del ledamöter af bonde-ståndet, att frågan var vigtigare, än man insett. Man fann, att beväringsynglingarnes tillstyrkta fördelning, äfven på värfvade armsen, hade sina betänkligheter; att den efter territorium tvungna tjenstgöringsskyldigheten till sjös var en svår kränkning af enskilta friheten, äfven med erkännande af dennas ordnande under den allmänna fördelen; att handeln och sjöfarten skulle säkert någon gång komma att svårt lida af en tioårig skyldighet för handelsflottans manskap att i krigstid utgå på krigsflottan, m. m., och man började betänka, huruvida dessa icke obetydliga partiella uppoffringar skulle kunna anses motsvara nyttan af en organisation, hvilken, på sätt redan blifvit antydt, icke i allmänhet var grundad på några större och kraftigare åsigter af landets och dess innevånares behof. Imedlertid hade, hvad landtförsvars-organisationen angick, kapten Stjernsvärd framställt ett förslag, som onekligen utgått ur vida mera rationella — och om man fördomsfritt någonsin ville medgifva sanningen — äfven vida mera nationella grunder, än regeringens. Det hade, så attsäga, endast två brister. Den ena att ej omfatta personal-organisationen för flottan, i likhet med den för armen — en sak, som är af vigt, då värnpligten måste grundas på jemlikhet; — den andra att fordra tre påföljande års öfning, hvilket syntes vara allt för mycket för de bevärings-skyldige. Detta sednare uppskrämde isynnerhet bonde-ståndet, och torde kunna antagas varit hufvudorsaken dertill, att i denna fråga den för sina tjenster åt det konservativa partiet kände Petter Jönsson i Träslända, sedan äfven Peter Pehrsson från ÄÅdelforss låtit sig öfvertala, samt Strindlund m. fl. tagit deras parti, kunde bestämma ståndet att gå in på utskottets tillstyrkande. Derigenom blef till vissa delar Regeringens: proposition bifallen af alla stånden. Om den icke blifvit det, hade en stor principfråga uppstått, den nemligen, om tre stånd verkligen kunna besluta emot det fjerde angående en hevillning af menniskolif. Att de icke kunna så besluta en bevillning af penningar är i grundlagen stadgadt. Men grundlagens stiftare tyckes icke hafva anat att fråga om en tvungen beväringstjenst skulle ifrågasättas; den har intet stadgande derför. Man har likväl i 1812 ars riksdagsbeslut en anledning, att rikets ständer sjelfva, då de beslutade bevärings-skyldigheten, insågo vigten af att ej låta denna blodskatt bero af tre stånds vilja att kasta bördan på det fjerde; ty ständerna tillkännagåfvo i sjelfva detta riksdagsbeslut, att de hade enhälligt beslutat saken. Denna princip är framför allt vigtig för bonde-ståndet; ty nu är början gjord, att lappa på grunderna, och snart följer deraf, att i detta, som alla andra afseenden, det stora lappverket fortgår. Då kan Svenska allmogen få mera börda, äfven i denna del, än den troligen skulle fördraga. Mycket mera vore härom att säga, men detta kan vara nog för att till en början fästa upp