sjelfvaste Herren öfver solen och alla andra stjernor på himmelen, kom ju till jorden som en tjenarenas tjenare? Meningen är icke, att någon konung eller styrande skall kalla sig med detta namn, servus servorum; ty namnet gör föga till saken: utan att han skall uppfatta hela sin regeringsmakt från denna synpunkt. Eden, som svärjes åt regenten, är en annan punkt, som fästat Aftonpostens uppmärksamhet. Det medgifves, att man med godt samvete kan svärja sin regent trohetsed. Under samhällsförhållanden, som en gång stadgats, bör man till och med göra det. Men detta hindrar ju icke, att man, utan afseende på status quo och de förbindelser, som -deraf uppkomma, kan tala om edens rationella grund? Uti tankens och idtens verld — det vet Aftonposten bättre än Referenten — står mycket skrifvet, som ej kan komma till verklighet i samhället; liksom mycket finnes förverkligadt i samhället, som ej har någon grund i den absoluta tankens verld, och se, eden är just en samhällsinrättning af det sednare slaget. Att bevisen lånats ur skriften, är icke derföre, att de ej finnas dessförutan, utan emedan skriften vanligen på det prägnantaste uttrycker det absoluta förnuftets innehåll. Aftonposten skall derföre icke tro, att uttrycken om edens grundlöshet ej kunna bevisas skriften förutan. Hvad sjelfva stridspunkten angår, lemnar likväl Refer. alldeles derhän, huruvida medborgarne i ett samhälle någonsin kunna vinna den sedliga fullkomning, som fordras för att eden skulle kunna alldeles borttagas. Hvad som dock mest stött Aftonposten, är följande tanke: eden är en öfverträdelse af den gudomliga viljan; på denna öfverträdelse stödes konungamakten ); men den makt, som stödes på en öfverträdelse, kan ej bestå. Här skulle visserligen först bevisas, att eden verkligen är en öfverträdelse af den gudomliga viljan, ehvad den är uttryckt i Bibeln, det absoluta förnuftets uppenbarare, eller i det menskliga förnuftet, som är en återspegling af det förra. Oaktadt Ref:s. medgifvande, att eden ännu ej på länge, ja, kanske aldrig, torde kunna borttagas, är han likväl nog djerf att från det absoluta förnuftets synpunkt tilltro sig kunna meddela detta bevis. Då tillfället nu ej medgifver dess utförande, antag satsen som bevisad. Då torde ej Aftonposten kunna neka, att hvad som bygges på öfverträdelsen af en sanning, ej kan ega bestånd. Finnes något konungadöme i verlden, som egt detta bestånd; så har det icke varit derföre, att man lagt någon vigt på eden, utan af andra orsaker. Refer. tror, i likhet med Aftonposten, att månget konungadöme kan bära sig; men då måste det vara annorlunda organiseradt, än våra vanliga. I det skick Europas konungariken för närvarande äro, kunna de icke hålla ihop. Fortfara de att i sina innersta grundvalar blanda tillhopa rätt och orätt, sanning och lögn, och sedermera genom ett samvetstvång, som kallas ed, derpå grunda samhällsbyggnadernas fasthet, så måste dessa byggnader ramla, icke för edens skull egentligen, hvarmed man velat sammanhålla dem, utan för grundvalarnas skull, som ej varit sanningens egna. Med den korthet, som tidningsuppsatser måste uppställas, är det ej möjligt att förena nödig grundlighet, hvartill fordras en utförligare bevisning. Många satser, hvilka i en tidningsartikel förekomma som paradoxer, blifva, om de få nödig utveckling och förklaring, ganska ortodoxa och icke alls halsbrytande. Det kommer derföre så mycket an på ögat och sinnet hos den, som läser tidningar. Vill ej läsaren sjelf fylla luckor, utveckla outvecklade, men ändock uppslagna tanketrådar, står han ej på någorlunda lika grad af verldsåskådning och samhällsåsigt; så måste han beständigt stöta emot och oupphörligt finna anledningar till anmärkningar och klander. Refer.vågar nästan tusende mot ett, att om han personligen kom till tals med Aftonposten, och närmare fick kollationera sina äsigter, skulle Aftonposten och han blifva rätt goda vänner — trots alla anmärkningar mot artikeln: revolutionernas innersta lifsfrö i Europa. Då skulle Aftonposten ock få se, att Förf. till besagde artikel verkligen ysett sig om, huru han skulle komma upp ur det djup, hvari han visat benägenhet att gå.Förf. till artikeln: vrevolutionernas innersta lifsfrö i Europa.) Embetsoch tjenstemän svärja, att med lif och blod försvara det konungsliga väldet eller som ståndens talemän äro ålagda inför konungen, att efter all förmåga upprätthålla och försvara konungamakten, samte