Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1849, sida 1

nytt godt. Det är först på den allrasednaste tiden, som man börjat att upprycka det onda och i dess ställe inympa det goda. Nutiden liknar ett stormupprördt haf; det förflutna åter ett haf, der evigt lugn råder. Då vi i nutiden, för de höga vågornas skull, hafva en mycket inskränkt horizont, hafva vi deremot i forntiden en mycket vidsträckt sådan. Det beror helt och hållet på på oss sjelfva att välja en rigtig ståndpunkt, för att rätt kunna se föremålen. Mene, torde någon fråga, ,hvad viljen J väl säga med alla dessa allmänna, redan väl bekanta reflexioner?, — Blott det, att man vid betraktandet af forntiden, så vida det skall hafva något inflytande på nutiden, städse måste hålla sig till dess anda, icke till dess nakna kroppsliga verklighet; blott det, att hvarje utveckling skrider framåt genom en series af motsatser; att nutiden icke kan undvara forntiden, emedan den är dess starkaste motsats; att den illusion, som verkligen eger rum, hvarken förlamar eller hämmar nutidens utveckling, utan tvertom är en sporre för densamma, ett något, som genom inre, djupt liggande, men kraftiga och säkra häfstänger sätter den i rörelse, höjer den och utvidgar dess synkrets; blott det, att lifvets poöäsi öfverhufvud taget endast i motsats till den nakna verkligheten ser ut som en illusion, ehuru den i sjelfva grunden utgör dess kärna; blott det, att forntiden; just derföre, att den kan framträda ur de historiska tilldragelsernas materiella bakgrund, kastar sin poötiska återglans på nutiden och derigenom bidrager att ställa den, som annars skulle gå under i de döda formerna, sitt rätta mål för ögat; blott det, att enhvar form är en kedja, i hvilken anden är bunden; att forntiden är fri från sina bojor, och att nutiden, som är och måste vara bunden, stundom behöfver att skaka sina länkar, ty äfven han skall en gång spränga dem, skalt försvinna och födas på nytt. Om nu icke detta allaredan i och för sig är klart för enhvar, så torde det, för att bana oss vägen till betraktandet af den nordiska forntiden, vara tjenligt, att vi kasta en uppmärksam och pröfvande blick på den klassiska fornåldern och öfverväga på hvad sätt den inverkar på nutiden; ty dess inverkan förnekar ingen och dess ypperlighet framhålles af alla såsom ett mönster. Här, säger man, var rikedom; i Norden gafs det bara armod. Här är Söderns värma; i Norden finnas blott nakna klippor och is. Här kastar fantasiens sol sina strålar öfver rika och härliga skapelser; öfver Norden hvilar ständigt en kall och tjock dimma. Här utvecklade tanken sig i all sin yppighet och fägring; i Norden beherrskas