att ställa hvarje ord på det ställe, der det borde stä; men som på tänkandets himmel dock blott var en tindrande stjerna af andra storleken, upprunnen i en förderfvad tidsälder, ur hvilken framgick en annan, besudlad med de afskyvärdaste laster. Det är väl då sannt, att denna forntids historia, när den uppfattas i sin nakna verklighet, ingalunda visar oss folken i den gloria, i hvilken de nu stå för våra blickar; att det måste vara vi, som i den se något annat och något mera, än det, som ligger i de spridda enskiltheterna; att vår vördnad för densamma härflyter deraf, att vi låta det öfriga vara hvad det var, men betrakta och fröjda oss öfver samt värma och vederqvicka vår själ med den bild, som vi sjelfve skapat oss genom att ivissa brännpunkter samla de strålar, som i forntiden gingo vidt skiljda från hvarandra. Det är väl då äfven sannt, att vår bildning just består i och har utvecklat sig genom sin motsats till forntiden; att vi stå i skuld hos den, icke så mycket i afseende på de folk, hvilka lefvat i densamma, som mera i afseende pådet ideal af dem, vi hafva uppfattat och utbildat; icke i afseende på deras verkliga utveckling, utan i afseende på den utvecklingsanda, som hos dem uppenbarar sig — korteligen: att det, som vi hos dem hylla, i sjelfva verket icke är något annat, än den rena och sköna mensklighet, som i större eller mindre mån uppenbarar sig hos alla folkslag och som i mer eller mindre grad ådrager sig vår uppmärksamhet, alltefter som vi sjelfve befinna oss på en högre punkt af bildning och alltefter som vi hos de gamle finna något, söm harmonierar med denna vår bildning. Detta kätteri skulle vi näppeligen hafva vågat att öppet framställa, om vi icke hade funnit detsamma delas af en man), som var en af den klassiska forntidens varmaste vänner; men som älskade sanningen öfver allt. Hans åsigt är den, att det icke är den klassiska forntidens rena, skära verklighet, sålunda som den uppenbarar sig för det blotta förståndet, hvilket bidrager till vår bildning, utan den högre anda, som lefver i denna verklighet. Och sålunda är det icke eller den nordiska forntidens rå verklighet, på hvilken vi skola fästa våra blickar, när vi fråga hvilken betydelse den har för nutiden, utan det är den sig i denna forntid uppenbarande anda, som vi böra hafva för våra ögon. Utan tvifvel bör denna åsigt blifva ännu mera tydlig, när man besinnar, att det icke blott är den klassiska forntiden, eller forntiden öfver hufvud taget, hvilken sålunda illuderar oss; ty förhållandet är enahanda med sjelfva kristendomen. Icke eller i den är det den nakna verkligheten, som gör tron till det, som den är och städse skall blifva: mensklighetens ledsagande ljus genom verldsmörkret. Äfven här, midt i sanningens mest ljusa regioner, gör illusionen sig gällande och framställer de förflutna tiderna i en glans, som aldrig har blifvit dem till del. Med hjertat fylldt af ljufva och fromma aningar vänder sig mennniskan till de första kristna tiderna, denna, som man förmodar, lyckliga tidsålder, då tron i sin ursprungliga renhet, lik en klar ström, flöt igenom församlingen, de tider, då, såsom inbillningen hviskar henne i örat, sanningens och fridens rike var förverkligadt på jorden. Icke desto mindre är det poösien och konsten, som vi hafva att tacka för de gängse och onekligen i många fall hänryckande föreställningar, vi hafva om apostlarnes personlighet. Det är likväl temligen allmänt bekant, att vi, med ett par undan) W. von Humboldt.