Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1849, sida 1

Och utom dennaxr afbröt vännen, kan det ingenting bli af.Jag vet det, ty värr! sade han sorgligt. Det hade varit så godt, att jag antingen låtit skrifva in mig i knekthopen, eller ock blifvit bonde — men genom umgänget med dig, insöp jag smak för något högre. Jag har äregirighet, och denna har jag att tacka för de framsteg jag gjort här vid gymnasium, Men ibärdighet och äregirighet bruka sällan förenas. Jag har just aldrig sysselsatt mig med, att studera mig sjelf, men så mycket vet jag, att det finnes ingen, som kan hafva flere motsägelser i sin karakter. Jag är känslig för beröm och smicker; dermed får man mig ett långt stycke fram på vägen — men om man nedsätter mig, då blir jag oduglig till allt. Han tystnade och for med handen öfver pannan. -Ivar, om du kunde föreställa dig, huru dystert och förtvifladt det såg ut inom mig, när du i dag på morgonen inträdde i min kammare. Jag kände mig öfvergifven både af Gud och menniskor. Bättre är det nu — ty en engel har lofvat bedja Gud för mig.Har du blifvit en andeskådare,, smålog Ivar, vefter du umgås med englar?, De, som äro bestämda, att blifva englar deruppe, börja troligen med att vara det här. Din