Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1849, sida 1

— — ståndet uppfattar, utgöres af alla de enskiltheter, af hvilka lifvet skenbarligen består; men det, som det eviga förnuftet hyllar, är hvarken det ena eller det andra, icke en gång alla dessa enskiltheter tillsammanstagne, såsom sådana, utan det är enheten, harmonien, som uppenbarar sig i dem alla, och hvad som ligger utom denna enhet, hvad som icke kan hänföras till den, det låter det merändels falla såsom något blott tillfälligt, såsom något mot dess väsen och natur stridande. Den, som icke vågar sig utöfver verkligheten, kan aldrig eröfra sanningen. å Vi yttrade, att den, som icke vågar sig ut öfver verklighetens gränsor, utan beständigt hänger fast vid den, icke ser något högre, än just den, aldrig kan eröfra sanningen; men ännu mindre kan han eröfra sanningens härligaste och renaste uppenbarelse: kärleken. Hvem kan betvifla detta, om han betänker på hvilket sätt han fästat sig vid sina vänner, sina älskade. IIvilken menniska man än vill taga, hvilken dödlig man än vill betrakta i dess enskiltheter, dess lekamliga eller andeliga förhållanden, så stöter man öfverallt på brister och fel och skröpligheter, och om vi gripa i vår egen barm, inse vi till fullo skälet, hvarföre det måste vara så och ej annor— lunda. Vi älska dem, som vi fästat oss vid, oaktadt alla deras ofullkomligheter, ja vi skulle tillochmed nästan sakna dessa ofullkomligheter, om de plötsligt försvunne; så har personligheten genomträngt dem och identifierat sig med desamme. Tillämpe vi detta förhållande på vår betraktelse af forntiden, så finne vi lätt huru vigtig forntiden är för oss och hvarifrån den kärlek kommer, med Hvilken vi omfatta densamma. Vi skole på samma gång finna, hvarföre vi icke blott omfatta denna forntid med kärlek, utan äfven hvarföre betraktandet af den i motsats till nutiden är oss så gagnelig, ja rent af nödvändig för vår vidare utveckling. I den tid, som är förfluten, kunna vi nemligen genom alla tidens tillfälligheter komma till dess ide, till sanningen, och der den träder oss till mötes, älska vi densamma. Hvad som kunde varda, är fulländadt; tillfälligheterna sjunka tillbaka i deras intet; utan något hinder af dem kunna vi sålunda skåda iden sådan som den är. I nutiden deremot äro vi liksom begrafne i enskiltheterna; öfverallt stöta vi på desamme och kunna icke blifva dem qvitt. Hvartenda ögonblick störa de oss i våra betraktelser, och för bara småting och bisaker kunna vi aldrig komma till det stora, det hela, det fullständiga. Nutiden befinner sig ännu i arbete, i gäsning. Nästan alla dess sträfvanden gå ut på att till ett gammalt ingrodt ondt foga, ett