Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1849, sida 1

nom sådana intriger, som de dess värre länge utsöfvat, eller genom en aktningsbjudande statsmannavishet, till hvilken de ej ännu höjt sig och knappast synas eftersträfva. De hafva tagit sin tillsflsykt till intriger, och äro nu som bäst sysselsatta med att störta presidenten och hans ministrar. Emellertid sträfvar presidenten, såsom det berättas, efter att styra och nöjer sig ej med att presidera. Han vill ej godvilligt underkasta sig att dela makten med ministrarna, fordrar för sig sjelf, I säger man, att utöfva det hägn och inflytande, Som uti ett konstitutionelt samhälle allmänneligen tillkomma de ansvarige ministrarne. Han faller I således snart i gunst bland ofvannämnde klasser, under det att folket, nationen, som ej finner sig erhålla någon lindring uti de lidanden, öfver hvilka det beklagar sig, äfven vänder honom ryggen. Folket bryr sig ej längre om främmande stater, om krig; man tillochmed förebrär det denna liknåjdhet; det, liksom folken i det öfriga Europa, önskar lugn, lättnad och öfverflöd; det behöfver välstånd, och synes sannolikt komma att visa sig stridigt och oense med hvarje styrelse, som ej afhjelper dess fattigdom: IIuru vanbördiga och opatriotiska de än må synas, så kan det dock ej vara annat än tillfredsställande för det öfriga Europa, att finna Fransmännen mera böjda för att söka sitt bröd hemma, än att plundra utomlands. Olyckan är, att den styrelse, af hvilken Fransmännen vinta, att blifva gjorda rika, ej förmår detta, och synes ej hafva något annat val, i anseende till sina mångfaldiga förpligtelser, än att fortfara ännu för en tid med den nuvaran-— de beskattnings-skalan. Regeringen är efter alla anledningar dömd att blifva opopulär. Man klandrar fransmännen för att de valde en sådan person, som en ung Napoleon, till en presidents höga embete; men de valde den man, som bar ett namn, för största antalet af dem, betecknande värde och storhet. De skulle välja, må man ihågkomma det, under högst egna förhållanden. För mängden af nationen var republiken ett bedrägeri, ett våld, ett olycksbringande tillstånd. Ej derföre, att republik i och för sig sjelf är en dålig styrelseform, ty motsatsen visa förenta staterna; men derföre, att de män, som improviserade republiken i Frankrike, mobben i Paris med gevären i sina händer, och tidningsskrifvarne, försattarne och advokaterna, som satte den i rörelse, och som, drifvande den framför sig, föregäfvo att styra ett stort rike, voro samtligen, endera helt och hållet obekanta med det slags arbete, som de hade företagit sig, eller ock begagnade de namnet republik såsom en täckmantel för sina egna ell oo ässmesEEIÖEEE SKANNER