Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1849, sida 1

— 3 2 — UUltol, dels a utdelningsställena oc TÄTA Ern — derlig mot de unga flickorna. Han ingjöt oc emottog i denna förtroliga krets alla de känslo som blott ett glödande sinnelag kan ingjuta oc emottaga, när det utbreder sig vidt omkrin och utåt. III. Sjelfva kärleken fängslade Robespierre vid de ställe, der han under arbete, fattigdom och grubblande tillbragte sitt lif. Eleonora Duplay, han värdinnas äldsta dotter, hade hos honom väckt ei allvarligare och ömmare tillgifvenhet, än han hyste för någon af hennes systrar. Denna känsla som snarare var förkärlek, än passion, hade ho: Robespierre antagit en mera lugn, hos den unga flickan åter en mera varm och varaktig karakter. Ingen af dem kunde säga när denna känsla hos dem först uppstått; men den hade under årens lopp uppvuxit i Eleonoras själ och genom vana och umgänge inpreglat sig i Robespierres hjerta. Denna böjelse skänkte honom väl ömhet, men inga plågor, icke en gång förströelse; det var en kärlek, som anstod en man, hvilken hela dagen igenom befann sig i midten at det allmänna lifvets stormande rörelser: den var en hvila för hjertat efter utmattande ansträngningar. Hon har,, yttrade en gång Robespierre om sin älskarinna, , ett manligt sinnelag; hon skulle veta att dö, liksom hon vet att älska., — Man hade gifvit henne namnet Cornelia. Den böjelse, som de ömsesidigt hyste för hvarandra, erkändes af begge två, billigades af hela familjen och hedrade sig sjelf genom sin renhet. De lefde i samma hus som tvenne förlofvade, icke som tvenne älskande. Robespierre hade hos föräldrarne anhållit om den unga flickans hand, och de hade gifvit honom densamma. sigterna för den närmaste framtiden hindrade honom dock att förena sig med henne förr, än Frankrikes öde hade blifvit afgjordt; men -han längtade dock,, sade han, efter det ögonblick, då han efter den slutade eller betry gade revolutionen kunde draga sig tillbaka från verldsbullret, gifta sig med den älskade, flytta till Artois och bosätta sig på en af de små gårdar, som han hade ärft efter sina föräldrar, för att derstädes sammansmälta sin obemärkta lycka med den allmänna förnöjsamheten., Af alla Eleonoras systrar var det den yngsta, Elisabeth, som han höll mest utaf. Till henne friade hans ungdomsvän och kollega, Lebas, fick ja och gifte sig inom kort med henne. Denna unga maka, som måste gälda det vänskapliga förhållande, i hvilket hon stått till Robespierre, med sin mans lif, elfva månader efter deras förening, har sedan dess lefvat öfver ett halft ärhundrade, utan att under hela denna långa tiderymd en enda gång förneka den dyrkan, hon egnade Robespierre, och utan att någonsin kunna hafva fattat anledningen till de förbannelser, som verlden ljungat öfver hennes ungdoms broderlige vän, hvilken ännu i hennes minne qvarstod i all sin upphöjda dygd, renhet och blidhet. De omvexlingar, som egde rum i Robespierres lycka, inflytande och popularitet, verkade icke den ringaste förändring i enkelheten af hans lefnadssätt. Hopen infann sig vid dörren af hans boning för att bedja om ynnest och lif, utan att någon verkan deraf förspordes i dess inre. Det rum, Robespierre sjelf bebodde, bestod af en låg vindskammare midt emot ett af brädskjulen, med fönstret ut till taket. Det erbjöd ingen annan utsigt, än den till en gärd, som liknade en upplagsplats för timmer, hela dagen genljöd af arbetarnes yxhugg, hammarslag och sånger, samt stundeligen genomkorsades af fru Duplay och nennes döttrar, som i den hade husliga förrättningar. Detta rum var skildt från hyresvärdens endast genom en liten kammare, som var genensam för samiljen och Robespierre. På den ndra sidan, likaledes under taket, funnos tvenne må kamrar, af hvilka sonen i huset bebodde den na och Simon Duplay, Robespierres sekreterare ch hans värds brorson, den andra. Denne unge ran, hvars fosterlandskänsla var lika glödande om hans åsigter, brann af begär att offra lif Hans ringa förmögenhet och de obestämda utA le R: