hans namn i Pariserbefolkningens revolutionära, men redliga massor. Familjen Duplay, dess arbetare, dess vänner i hufvudstadens olika qvarter, talade om Robespierre såsom om en dygdens och sanningens urbild. På den tiden, då allmänna opinionen var en slags feber, strömmade icke arbetarne som nu efter slutadt dagsarbete till krogar och andra kyffen för att förnöta tiden med tomt prat. En enda tanke genomströmmade, skingrade och församlade massan. Uti intrycken fanns icke något enskildt eller personligt; allt var sammanfattande, förenadt, folkligt, stormande. Passionerna brusade från och i allas hjertan i ett och samma ögonblick. Tidningarne, som hade ett oräkneligt antal prenumeranter, regnade, så atr säga, med hvarje timma och på alla folkklasser, — som lika många gnistor på brännbara ämnen. Anslag af alla former, storlekar och färger uppehöllo de förbigående vid gathörnen. Folksällskaperne hade sina tribuner och talare i alla stadens qvarter. De allmänna angelägenheterna hade på detta sätt blifvit hvars och ens egen angelägenhet, ja så, att tillochmed de af folket, som icke kunde läsa, skockade sig på torg oeh andra öppna platser omkring de omvankande uppläsarne, som för dem föreläste och tolkade innehållet af de allmänna tidningarne. Bland alla dessa mäns, deputerades och talares namn, hvilka ständigt ljödo för dess öron, valde sig folket några älsklingsnamn. Det var med passion intaget för dessa, förbittrades på deras fiender och gjorde sina gunstlingars sak till sin egen. Mirabeau, Petion, Marat, Danton, Barnave och Robespierre hade varit eller voro ännu vexelvis dessa personifikationer för hopen. Men af alla dessa folkförgudningar var det ingen, som så långsamt och så djupt hade slagit rötter i massornas sinnen, som den, hvilken blef den deputerade från Arras till del.