Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1849, sida 1

kobespierres karakter och husliga lif. II. Robespierres lif inom hus liknade en anspräkslös handtverkares. Han bodde å gatan S:t Honore, uti ett hus, som ligger midtför Marie himmelsfärds kyrka och nu är betecknadt med N:o 396. Detta låga hus, framför hvilket låg en gård, omgifven af skjul, uppfyllde med bräder, timmer och andra byggnadsmaterialier, hade ett nästan landtligt utseende. Det bestod i nedra våningen af en matsal, hvars dörr direkte förde ut till gården, en liten kammare, hvars fönster vette utåt en liten trädgård, och en annan liten studerkammare, der ett klaver erhållit sin plats. Från matsalen ledde en spiraltrappa upp till andra våningen, som beboddes af husegarens familj, och derifrån till Robespierres boning. Ifrågavarande hus tillhörde en snickare, vid namn Duplay, som med hänförelse hade antagit revolutionens grundsatser. Han stod i förbindelse med slere medlemmar af den konstituerande församlingen och hade bedt dem att taga Robespierre med sig, när de besökte honom. Deras åsigters fullkomliga öfverensstimmelse fästade dem snart med vänskapens band vid hvarandra. Den dagen, då blodbadet på Marsfältet egde rum, tyckte några medlemmar af sällskapet konstitutionsvännerne, att det var oförsigtigt att låta Robespierre gå ensam genom en stad, som befann sig i den häftigaste gäsning, och att lemna honom utan skydd mot de faror, som, efter hvad man hade berättat, hotade honom. Duplay erbjöd honom då en tillflyktsort i sitt hus och detta hans tillbud blef af Robespierre antaget. Ända från detta ögonblick och till den 9:de Thermidor var Robespierre en ständig medlem af snickarens familj. Den långa sammanvaron, de gemensamma måltiderna och flere års umgänge hade förvandlat Duplays gästfrihet till ömsesidig tillgifvenhet. För Robespierre hade hans värds familj blifvit såsom hans egen. Han hade i den inympat sina äsiger, utan att beröfva någon af dess medlemmar enkelheten af dess seder; icke en gång hvad berässade familjens andaktsöfningar. Familjen bestod if snickaren, hans hustru, en omyndig son och yra döttrar, af hvilka den äldsta var 25 och den ngsta 18 år gammal. Fadren, som hela dagen genom var sysselsatt med sitt arbete, gick stanlom om aftnarne i Jakobinerklubben för att åhöra kobespierre. Ständigt hemkom han genomträngd f vördnad för solktalaren och af hat till den nge och rene fosterlandsvännens fiender. Fru Juplay delade sin mans tillgifvenhet för deras yresgäst. Den aktning, hon hyste för Robespierre, jorde att hon fann de små husliga tjenster, hon illigt visade honom, på en gång hedrande och ngenäma, likasom om hon snarare varit hans mor n hans värdinna. Robespierre gengäldade dessa enster och uppoffringar med varm sonlig tillifvenhet. I detta simpla oansenliga hus inneöt han sitt hjerta. Han pratade med fadren, sade en sonlig uppmärksamhet mot modren, en derlig mot sonen och en rättfram, nästan bro