Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1849, sida 1

mDm —U Dt e Robespierre visade sig såsom revolutionens filosof. Genom en abstraktionsförmåga, som mai endast träffar hos män med ytterst fast vilja och öfvertygelse, hade han, så att säga, skiljt sig frår sig sjelf för att sammansmälta med folket. Han öfverlägsenhet utgick derifrån, att ingen annar än han tycktes tjena revolutionen för dess eger skull. Han höjde sig på sin egen undergifvenhet. Genom en naturlig verkan deraf igenkände folket sig sjelf i honom. För Robespierre var revolutionen ingen politisk sak; den var hans själs religion. Han fordrade icke af den, att den skulle höja honom; han fordrade f örnämligast af den, att den skulle låta honom fullkomna densamma. Hans ideer, hvilka i början, såsom blotta böjelser, voro förvirrade, renades småningom genom studier och praxis. Hans talang, som i begynnelsen var motsträfvig och istadig, började så småningom att böja sig under hans fasta vilja. Blottad på alla yttre gåfvor och den natur. liga vältalighetens plötsliga inspirationer, hade han bearbetat sig sjelf så mycket, skrifvit, grubblat, tänkt och utstrukit så mycket, trotsat sina åhörares ouppmärksamhet och stickord så mycket, att han slutligen fått smidighet och värma i sitt föredrag och gjort hela sin person, ehuru hans gestalt var-stel och mager, ehuru hans röst ljöd skrattande och hans rörelser voro osikra, till ett redskap för vältalighet, passion och öfvertygelse. : Krossad i den konstituerande församlingen af Mirabeau, Maury och Carales, besegrad hos Jakobinerne af Danton, Petion och Brissot, öfverstrålad i konventet af Vergniauds ojemförliga öfverlägsenhet i ordets begagnande, skulle han tusentals gånger, om han icke varit understödd af hårdnackenheten i en vilja, som kände sig mäktig af att beherrska allt, emedan den beherrskade honom sjelf, hafva sett sig nödsakad att öfvergifva stridsfältet och draga sig tillbaka i sin fordna stillhet och obemärkthet. Men det hade för honom varit lättare att dö, än att tiga, alldenstund tystnad förekom honom såsom ett affall från hans tro. Det var just derutinnan hans styrka låg koncentrerad. Han var af alla revolutionens män den, som hade den orubbligaste öfvertygelse om rättvisan af den sak, för hvilken han kämpade. Derföre var han också en lång tid bortåt en revolutionens obemärkte tjenare, sedan dess gunstling, derefter dess herre och slutligen dess offer. Hans omgifaing trodde, att revolutionen i hans ögon icke var något annat, än förverkligandet af det adertonde århundradets filosofi och utvecklingen af rättvisan och förnuftet i lagen. Ro—— SEE RE