bespierre var en filosofisk idealitet, som sträfvade att uppenbara sig i handling. Hans politik, till hvilken grunddragen återfinnas i Rousseaus Contrat social, var blott den evangeliska theoriens bokstaf utan anda, och det var denna anda han ville verkliggöra såsom demokratisk institution. Frihet, jemnlikhet, broderskap mellan medborgarne, frid mellan nationerna — dessa ord, förklarade till fördel för alla menniskor och till undergång för all olikhet, allt slags tyranni, var den lagbok, hvars giltighet han erkände. Utan någon enda eftergift använde han dess formler och konsequenser på alla de frågor, alla de förhållanden, som i tiden uppstodo. Upplyst och vägledd af denna theoriens lampa, hvars flamma ingen vindstöt från den yttre omgifningen kunde komma att slägta, hade han ditintills aldrig förvillat sig. Hans interesse var hans tro; hans ärelystnad var hans sak; hans vänner alla de, som mest ändamålsenligt gagnade denna sak; hans fiender alla de, som han misstänkte vilja förråda densamma. Hans olycka och kort derefter hans förbrytelse var, att han ansåg sig sjelf för den ende, som förmedelst sin renhet och sin duglighet var berättigad att misstro, missunna och hata alla dem, som täflade med honom om att leda allmänna opinionen. I så fall erhöll och förtjenade Robespierre namn af ,den obesticklige?, den skönaste benämning, folket kunde tillägga honom och som gaf honom ett obegränsadt förtroende just i en tidpunkt, då han sjelf misstrodde alla. Robespierre, som fann att hans politiska filosofi kunde förverkligas under de mest olika styrelseformor, förutsatt att demokratien utgjorde själen i desamme, hade icke predikat emot konungadömet, hade ieke tillbakavisat 1791 års konstitution, icke deltagit i sammansvärjningen till framkallande af händelserna d. 10:de Augusti, icke befordrat republikens tillvaro. Visserligen gaf han företräde åt republiken såsom en mera fullständig form för den politiska jemnlikheten och såsom en styrelseform, under hvilken folket sjelft vakade öfver sin frihet; men han fann ingen omedelbar och i roten liggande skada derutinnan, att demokratien till sitt hufvud hade en Konung och sökte sin enhet i en folklig monarki. Denna eftergift för fredens och nationens sedvänjor tyckte han vara att föredraga för de revolutionskriser, som måste ega rum, om man beslöt sig till att ombilda regeringens namn och mekanism. Fastheten af hans principer uteslöt icke hos honom foglighet i deras användande. Tillochmed i sina öfverspända ideer ådagalade han måtta. Det var de ärelystne, Girondisterne, eller uppviglarne, demagogerne, hvilka ifrigast hade påyrkat och päskyndat republiken; men det var icke Robespierre. Han försonade sig med tiden, emedan han, säsom han sjelf yttrade, icke af densamme fordrade något för sig sjelf, men väl allt för folket och framtiden. Hela Robespierres lif bar vittnesbörd om den oegennytta, som låg i hans tankar. Detta lif var det mest vältaliga af alla hans föredrag. Derest hans lärare, Jean Jacques Rousseau hade lemnat sin koja i Chamettes eller Ermenonville för att blifva lagstiftare för menskligheten, hade han icke kunnat föra ett mera indraget och fattigt lif än Robespierre. Denna fattigdom var en af hans förtjenster, ty den var frivillig. Såsom ett föremål för en mängd frestelser både från hofvets, Mirabeaus, Lamethernes och Girondisternes sida, hade han hvilken dag som helst kunnat hafva sin lycka i handen; men han värdade sig ej om att för den ens öppna sin hand. Då han -OC--— Q—o—— — sAAA ö CDE6gss AA a