Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1849, sida 1

värre — äfven om han ryckes ifrån oss. Läåtom oss tacka Gud att vi ega hvarandra. Föreställ dig, om en af oss skulle, som fru Memning, klaga vid den andras stoft —Och sedan, afbröt doktorn, om kreditorerna fordrade, att ni åt dem skulle öfverlemna allt hvad ni egde, och så blir väl förhållandet hos fru Memning. vJa, de finge taga allt, allt, blott jag finge behålla mina älskade, och hon lutade sig öfver gossen. Doktorn skakade hufvudet. vOch ni ville heldre se dem bli tiggare, heldre se edra barn i en föränderlig, förförisk verld, äfventyra sitt timliga och andliga väl, än öfverlemna deras stoft åt grafvens hvila, och deras andar åt himlens frid? Doktorn har inga barn, framhviskade hon; ack! man hoppas, — hoppas det bästa — blott de få lefva. Den bedröfvade fadern förde en liten älskvärd flicka i moderns famn; med en konvulsivisk rörelse tryckte hon henne till sitt bröst, under det hon, i sin fortfarande knäböjande ställning, lade handen på sin sons hjerta. Efter tvenne veckors förlopp, hade baron C:s boning antagit ett gladare utseende. Det kira barnet var utan all fara. Rosorna på kinden syntes återkomma, och glädjen lyste i föräldrarnas