Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1849, sida 1

AAAAAAgnnnggngnknngnknnkgngnnngngnnnnnnnngggnggnngnngngggnnggggtttt NATT PSOE IO AES le vara ett högst besvärligt rättegångssätt, om man, hvarje gång en minister begått fel utom sin embetskrets, vore nödsakad att fly till de lagstiftande kamrarnes rättvisa för att få honom straffad. När man sålunda talar om minister-ansvarighet, så tänker man på det ansvar, som är en följd af embetshandlingar. Men tillochmed icke för alla sådana kunna ministrarne ställas till ansvar på ett särskildt sätt. När en minister genom sin embetsutöfning kränker en privat persons rätt, så måste han, liksom en hvar annan embetsman kunna af den förorättade dragas till ansvar; dennes rätt är alltså icke beroende af, huruvida folkrepresentationen vill åtaga sig hans sak eller ej. Det privata ersättningsansvar, som åligger embetsmannen, afgöres, eller åtminstone kan afgöras vid de vanliga domstolarne. Anmärkningsvärdt är att i Frankrike begreppet om embetsmännens ansvarighet ännu till en del är enahanda der som i Danmark. Man måste nemligen i förstbemälte land, för att kunna lagligen tilltala en embetsman för de af honom i denna egenskap begångna orättvisa handlingar, först hafva statsrådets tillstånd dertill; men det är äfven allmänt erkändt, att detta förhållande var ytterst felaktigt samt att det i hög grad skådat och hindrat frihetens utveckling. I de länder deremot der frihetsiden blifvit mera utvecklad, t. ex. i England och de förenade staterna, eger enhvar medborgare full rättighet, att af så väl den högste som den lägste embetsman fordra upprättelse och ersättning för de å embetets vägnar begångna olagligheter, och i Belgien stadgar grundlagens 4:de S. uttryckligen, att intet något särskildt tillstånd erfordras till lagförande af embetsmän för handlingar, hvilka af dem såsom sådana blifvit begångna. IIvad nu ministrarne särskildt beträffar, så skola de just derföre, att regenten är oansvarig, underskrifva hvarje från honom utgående offentlig handling, på det att ansvarigheten må ega rum på något ställe... Genom denna underskrift göra de det i statsrådet fattade beslutet till sitt eget och måste derföre både i moraliskt och juridiskt hänseende ansvara... Lagarne och författningarne gifva oss dock icke några bestämda upplysningar om beskaffenheten af de förbrytelser, hvilka kunna läggas ministrarne till last. Stadgander rörande densamma äro mycket vaga och obestämda. I England heter det, rätt och slätt, att Underhuset kan ställa ministrarne under tilltal för missgerningar och förseelser (high crimes och misdemeanours); i Frankrike kan deputerade kammaren anklaga ministrar, som hafva gjort sig skyldige i förräderi och besticklighet (trahison g