merikanska fristaterne hafva uppfattat förhållandet mera rigtigt, än i andra länder. Under de att ministrarne i andra stater kunna på en gång af kamrarne dömas både till straff och till förlust af embetet, kunna de i berörde fristater a dem blott dömas till detta sednare, hvaremot de allmänna domstolarne måste pröfva och afgöra huruvida äfven ett kriminelt straff skulle följa på deras förbrytelse eller förseelse. Senaten afkunnar den politiska dom, hvarigenom den anklagade skiljes från det embete, han anses ovärdig att bekläda; men ensamt en allmän juridisk domstol tillkommer det att ådöma ett kriminelt straff. Genom detta grundlagsstadgande, som i sig sjelft är ganska principenligt — alldenstund det kriminella straffet helt och hållet är af en juridisk natur, hvarmed en politisk domstol sålunda icke gerna kan hafva något att skaffa — har man förebyggt det fall, att parterna skulle kunna begagna kamrarnes åklagare — och domaremyndighet till utöfvande af en politisk hämnd, förekommit den kasus, att majoriteten skulle kunna göra ett tyranniskt och våldsamt missbruk af sin makt. Det skulle kunna tyckas som om ministeransvarigheten vore oförenlig med den monarkiska principen. Man säger nemligen, att den dom, som öfvergår ministrarne, i sjelfva verket drabbar regenten, som står i spetsen för administrationen. Men denna åsigt är till alla delar origtig. Det är en felaktig uppfattning af verkliga förhållandet, då man antager, att monarkers ställning inom administrationen är annorlunda beskaffad, än hans ställning inom den dömande och lagstiftande spheren. Monarken regne, ne gouverne pas,, och der, hvarest förhållandet icke är så beskaffadt, der herrskar icke något sannt konstitutionelt lif. Likasom han, hvad lagstiftningen beträffar, har sitt ,veto, och kan upplösa kam— rarne, likasom han har benådningsrätten och rättigheten att tillsätta domare, men ej vidare; på samma sätt väljer och afskedar han sina ministrar; men dessa, och icke han, administrera. De fel, som begås, äro ministrarnes, icke regentens; dessa måste alltså äfven bära ansvaret. Den monarkiska oansvarigheten är otänkbar, om förhållandet icke sålunda uppfat as. Det är just en fördel för monarken, att han icke kan handla emot lag och rätt, så vida han ej kan finna män, som vilja ikläda sig ansvaret derföre. Den monarkiska principen skulle snart kullkastas, om man direkte eller indirekte kunde tillräkna regenten skulden för allt det origtiga, som i styrelseväg sig tilldroge. Genom att underskrifva hvarje regeringshandling, hvilken utan denna underskrist är en nullitet, göra sig ministrarne på en gäng juridiskt och moraliskt ansvarige för densamma. De skydda regenten, men de behöfva icke underskrifva hvad han önskar få underskrifvet, utan så vidt de sjelfve vilja det, eller tro sig böra efterkomma hans önskningar. När af dem fordras något, som deras samvete förbjuder dem att verkställa, måste de vägra att underskrifva, samt, om så göres behof, taga afsked. De hafva följaktligen allsicke något grundadt skäl att klaga öfver den ansvarighet, som blifvit dem ålagd. , Der, hvarest den konstitutionella ministeransvarigheten fattas, der äro statens högste embetsmän juridiskt-politiskt ansvarige blott inför monarken, men icke inför folket. När alltså monarken ser igenom finger med deras missbruk och förseelser, så faller ansvaret derföre på honom. Han lider så väl för de handlingar, hvilka han anbefallt, som för dem, hvilka han ostraffadt tillåtit a mm rar —