Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1849, sida 1

AAAnnnnnnnginkggggkgggggggggtttttttt — Hvilka äro nu de män, beträffande hvilka denna anklagareoch domaremyndighet skall begagnas? I hvilka fall skall eller kan den tilllämpas? Regelrätt är det statens högste embetsmän, ministrarne, hvilka sålunda på ett alldeles eget sätt, ställas till ansvar för sina handlingar. Väl kan det engelska Underhuset, när det för godt finner, anklaga hvar och en inför Öfverhuset, och detta fälla dom öfver en hvar, som inför detsamma varder anklagad; men detta är en följd deraf, att den lagstiftande makten i England erhållit en oinskränkt myndighet, en myndighet så stor, att Delolme utropar: , Parlamentet kan göra allt, med undantag af att göra en man till qvinna och en qvinna till man. Men ehuru parlamentets makt att anklaga och döma icke är begränsad, så begagnas dock denna besvärliga väg icke gerna, utom i fråga om ministrar och andra höge embetsmän, alldenstund den vanliga rättegångsproceduren är tillfyllestgörande och genare. I de nordamerikanska fristaterna kan hvarje embetsman, i följd af en anklagelse från representantkammaren, dömas af senaten, alldenstund man har föreställt sig att tillochmed den underordnade embetsmannen stundom kunde blifva farlig för staten, utan att han blefve eller kunde blifva ställd till ansvar af allmänna eller enskilda åklagare. I de flesta andra stater är det uttryckligen stadgadt, att blott ministrarne, eller, såsom i Sverige, förutom dem äfven medlemmarne af rikets högsta domstol, eller, såsom i Norrige, förutan begge dessa klasser äfven Storthingsmännen, kunna anklagas och dömas på ofvanbemälte sätt. Det är alltså förnämligast ministrarne, som äro utrustade med en vidsträckt, lätt missbrukad myndighet, emot hvilken kamrarne hafva att uppträda såsom anklagare och domare. Nu uppstår det spörsmål: kunna ministrarne anklagas och dömas af andra auktoriteter, än de lagstiftande kamrarne? Denna fråga sammanfaller med den: Hvarutinnan består minister-ansvarigheten? Ministrarne hafva dels en enskild och dels en offentlig karakter, alldenstund de utöfva dels privata och dels embetshandlingar. Så till vida som de uppträda säsom privata personer, äro de underkastade landets allmänna lagar och dömas enligt dem af de allmänna domstolarne. En minister, som ingår privata förbindelser, kan naturligtvis i likket med hvarje annan statsborgare af domstolarne tvingas att uppfylla desamme. Med afseende på förbrytelser utom embetsverksamheten gäller äfven samma princip: en minister, som stjäl, bedrager eller mördar, kan liksom hvarje annan samfundsmedlem ställas under tilltal och dömas af de vanliga myndigheterna. Det skul