Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1849, sida 1

—WA— — — blickar. Dagarna afsöste hvarandra, men i det fridsälla hemmet slutades alla med tacksägelse för en mer än vanlig lott af jordisk lycka. Årets sista qväll var inne. I det eleganta, vil upplysta kabinettet sutto de båda makarna. Deras händer voro förenade och ögonen fästade på den tillfrisknade sonen, och hans fyraåriga syster. Stillatigande lyssnade de till berättelserna, med hvilka Ivar trakterade lilla Hulda; sysselsatt att visa henne åtskilliga kopparstick, hade han för hvar och en af dem en särskild historia, som egde sitt ursprung från hans egen uppfinningsförI I I I måga-. Carolina!v utbrast slutligen mannen. Huru skola vi kunna afbörda vår tacksamhetsskuld?Jag vet icke — jag vet blott ett — jag är lycklig! svarade hon med en uttrycksfull blick: vLåt oss då försöka att göra någon annan lycklig med oss. Här sitta vi i denna rymliga, beqväma boning, egande hvarandra och dem — han visade på barnen — voch några böss-skott härifrån sitter sergeant Memnings enka med sina sex oförsörjda små. Hvad ha vi förtjent mer, än hon?vVi taga en eller två af barnen till oss — Nej, icke taga dem till oss — Modren skall behålla sina barn. Hvem vet, om vi kunde fostra dem bättre, än hon? Han tystnade, törde han