Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1849, sida 1

AAhi NNRTRNNRAETSSIANNA corruption); i några af fristaterna nämnas förräderi, besticklighet och andra förbrytelser och förseelser; i andra af staterna deremot besticklighet, dålig embetsförvaltning och brottsliga handlingar; i andra åter talas blott i allmänhet om embetsförseelser, och i andra slutligen finnas alls inga stadganden i detta hänseende. I några af de tyska staterna nämnas missbruk af embetsmyndighet, besticklighet, utpressning, underslef, misshushållning med allmänna medel o. s. v. Hvad vi af dessa stadganden finna är, att icke blott egentliga förbrytelser, utan äfven ett dåligt eller olagligt begagnande af makten medför ansvarighet. Domen blir till en del en politisk dom. Så t. ex. kan så väl den minister, som handlar grundlagsstridigt, eller tillåter sig ett olagligt utöfvande af sin makt, eller kränker folkets, eller i förhållandena till utrikes makter, eller i sättet att föra krig, eller vid fredsslut o. s. v. begår för staten skadliga handlingar, som ock den, hvilken riktar sig på det allmännas bekostnad, eller besticker och låter sig besticka, eller ser igenom finger med embetsförbrytelser o. s. v., ställas till ansvar. Vid bedömandet af denna ansvarighet måste man i främsta rummet fästa sig vid den allmänna verksamheten, vid sjelfva andan i styrelsen. För en bestämd kriminell handling är icke något strängt juridiskt bevis af nöden. Gränsen är det så godt som omöjligt att bestämma. Det är dock allsicke underkastadt någon fara, att i detta hänseende åt kamrarne öfverlemna en diskretionär myndighet; erfarenheten har otaligt många gånger ådagalagt, att ingen väda är dermed förenad. om icke dess mera giltiga grunder finnas, gifva kamrarne, i valet mellan att anklaga och störta en minister, företrädet åt det sednare. Imellertid kan man dock tänka sig fall, då kamrarne öfverhufvud taget hafva förtroende till en minister och önska att behålla densamma, men tro sig hafva skäl till att ställa en eller annan af dess medlemmar under tilltal. I andra fall åter kan, om ock icke någon egentlig förbrytelse är begången, den politiska. förseelsen vara af den beskaffenhet, att man, för att statuera ett exempel, bör välja anklagelseformen och icke blott ett misstillitsvotum. Slutligen kan äfven ett åtal blifva nödvändigt, när en regent emot kamrarnes vilja behåller, en minister, som åsidosätter statens interesse. För att aflägsna denna för staten skadliga minister, måste då anklagelseformen tillgripas. Den politiska karakter, som ministeransvarigheten har, måste äfven utöfva inflytande på beskaffenheten af det straff, som kan följa på ett atal. I detta afseende tyckes man i de nordaA an