Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1849, sida 1

na fullkomligt upphör, vidtager djurkroppens vextlif, som nu, ensamt herrskande, i afdöende upplösning framkallar förruttnelsen. Först efter denna period, då förruttnelsen begynt, kunne vi kalla den aflidna verkligen död. Förut fortfara oaf brutet serskildta förrättningar hos den djuriska kroppen, hvilka alltid innehålla lif. Detta är visserligen omärkbart för det yttre ögat och de utvärtes sinnena i allmänhet. Men huru mycket lif fördöljes icke för dem! Under 5 månaders tid hafva vi ju alla lefvat ett fördoldt skenlif i våra mödrars sköte innan vi blefvo frambragta till det verkliga synbara lifvet; likså gifves det en skendöd, som först ett steg djupare blifver verklig död. För bägge är sannolikhet till öfvergång i det synliga och verkliga; för fostret i modersskötet till verkligt lif, för den afsomnade till verklig död. Men också intet mer än sannolikhet, således ingalunda visshet. Den förra sannolikheten grundas på bildnings-processens fortlöpande verksamhet; den sednare på dess fortfarande afstannande. Menniskan lefver på jorden icke en gång, utan 3 gånger. Hennes första lifsperiod är en ständig sömn, den andra en omväxling af sömn och vakande, den tredje ett evigt vakande. I den I:sta är hennes kropp del af en annan menniskokropp, utvecklas ur fruktämnet i mörker och tillskapar verktyg för den andra perioden; i denna 2:dra