Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1849, sida 1

Älpjägarne. IIistorisk novelett; ester en gammal krönika. Af 0. W-n. (Forts. och slut från N:o 6.) Efter att ha samtalat om dagens rysliga händelser, efter att ha berättat, det man nu allmänt ansåg kejsaren för död, förde Singlio oförmärkt samtalet på faran för inbrott och stölder i dessa afskilda nejder, samt yttrade sin farhåga för, att någonting dylikt kunde hända Stephens. Varsamt efterforskade han de medel, denne kunde ha att sätta deremot. Åh, har ingen faral svarade den gamle med obetänksam öppenhjertighet. Jag har alltid mina vapen tillhands, — och hvad kassan angår, hvilar alltid nyckeln till det golssasta skrinet, som innesluter min reda förmögenhet, i en börs, den jag bär på bröstet. Då bör man ej förundra sig öfver det lugn, hvarmed ni bebor ert landtställe, inföll Singlio, i det en blixt af glädje lyste i hans ögon. Men har ni ej lust att ta en tur nedåt dalen, hvarifrån man kan se den olycklige kejsaren? . Jag hade gjort det längesedan, om ej bestyren inomhus hindrat mig. Synd om den ädle monarken! Frid vare med hans själ! tillade. den gamle med en andäktig suck.