Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1849, sida 2

HA —— — bör alltid omfatta henne med kärlek. Icke sannt: ni lofvar att bli en huld make åt min dotter? Dessa ord uttalades med en ifver, som brann, med en vältalighet, som skulle verkat hänförande på en afgrundsande. v Singlio hånlog i mjugg åt denna ifver, denna vältalighet. Hans anlete uttryckte dock motsatsen, och med en röst, högtidlig och djup, svarade han, i det han sträckte sin hand mot höjden: Vid Honom deruppe, som ransakar hjertan, svär jag, att bli en värdig make åt Francisca! Tack, Singlio, tusen tack .... Men hvad i herrans namn har ni för ett blodmärke öfver armleden 2 Åh, en liten minnesbeta från expeditionen härom qvällen ... Jag intrasslade mig bland snärjgräset, och då jag häftigt ryckte armen tillbaka, intryckte en hvass slingvext denna ring kring armleden ... Fördömda obetänksamhet!ltillade han för sig sjelf, i det han drog rockärmen tätt öfver det märke, djursenan qvarlemnat. Alltid så häftig! bannade gubben, mildt. Nånå, ni är också ett söderns barn. Två dagars uppskof, tänkte Singlio inom sig. Jag, som ej kan vara säker två timmar, två minuter! ... Det duger ej! I natt måste jag ta ut hemgiften ... Giftermålet får jag ha till godo l(Forts.)