Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1849, sida 2

HUUL 2— De Europeiska revolutionernas innersta lifsfrö. Sjelfviskheten hos regenterne har uppväckt sjelfviskhet hos folken. Fåfängan, godtycket, begäret att lysa och njuta har spridt sig från konungaborgarne och hofven till folket i hyddorna. Der thronerna grundläggas på höga statsutgifter, hvilka föranleda till statslyx och ett onämnbart antal sinnliga njutningar, såsom allmänt skett i Europa, kanske i hela verlden, der har man under thronen inkastat det glödande ämne, som en gång skall spränga densamma. Fjelfvet tål ej öfvermått af jordisk makt och jordisk njutning, utan att urarta till sjelfviskhet, och sjelfriskketen, en gång frammanad, störtar sig sjelf, då hon blir fullmogen, just derigenom, att hon framkallar sjelfviskheten hos andra, hvilka störta henne. Så förlorade Ludvig Philip sin thron; och i hans undergång kunna Europas öfriga regenter spegla sig så, som i en tillförlitlig profetisk spegel. Deremot i den mån regenten anser sig sjelf för en fattig syndig menniska och icke tillåter det höga språk om sig, som framfarna tider stämplat till hofspråk; i den mån han mest af alla fiender fruktar sjelfviskketen inom sitt eget bröst och allt, hvad som bidrager att nära dess bestånd, vare sig smickrets förförande röst, kryperiets anbud, eller föråldrade, i grunden lögnaktiga ceremonier; i samma mån står ock hans thron fast. Ty det gifves i himmelen och på jorden ingen större mensklig makt, än öd mj ukheten, försakelsen och det öppna erkännandet af sina brister. Men hvad tro regenterna i dessa stycken? Icke äro de, såsom menniskor betraktade, sämre än andra; icke äro de blinda och döfva för sanningens röst. Nej, tvertom; många af dem äro ädla och goda, så goda som någon. De inse ganska väl och erkänna lika djupt, som andra, sanningen af dessa grundsatser; men de tro ej, att de kunna tillämpas. De erkänna sig som fattiga, srndiga menniskor inför Gud; men inför verlden hålla de före, att de böra anses oförviteliga, oantasteliga. Detta är just deras olycka. Denna djupa förvillelse föranleder deras fall. På ett allmänt och inbördes sjelfbedrägeri tro många af dem, att staters och throners välfärd kan grundas. Men se detta sker icke. Ty lögnen har sjelf ingen fast grund och kan följakteligen aldrig stödja någon eller något annat. Allt, som bygges derpå, måste falla, sanningen och den öppna handlingen till pris. Genom härsmakt och kanon-dunder, samt framförallt genom biträde af ett särskilt stånd, som medvetet eller omedvetet lånar sig och religionen till villiga verktyg för hedniska regerings-principers utförande och spridande af ett hedniskt åskådningssätt af samhällets byggnad, kunna regenterna ännu länge bibehållas i sin fordna, falska ställning till folken. Men förr eller sednare — och det synes, som tiden icke vore långt borta — tvingas de, att äfven i ord och handling erkänna, hvad de så väl, som allt hvad menniska heter, i samvetets innersta redan länge, och kanske alltid, måste hafva erkänt. De tvingas att erkänna, att deras storhet och makt komma icke deraf, att de äro herrar öfver många, utan deraf, att de äro i tillfälle att tjena många. Det behöfves icke mera, än att regenten erkänner och förverkligar denna grundsats; och straxt bytas