alla andra förhållanden om med detsamma. Ty den som tror, att endast regenterna äro sjelfviske herrar, hvilka med sina godtyckliga regeringsåtgärder, sina falska regeringsgrundsatser, sitt omättliga njutningsbegär grundlägga och nära revolutioner, han bedrages svårligen. Nej; ännu en gång, det är icke regenternas personer, som egentligen förorsaka dessa skakningar, utan det är de i århundraden rotfästade falska begreppen om förhållandet mellan öfverhet och undersåtare, om stat och de nödvändiga behofven för en statsstyrelse, hvilka representeras och förverkligas genom grundlagarna, som åstadkomma dessa revolutioner. Samma maximer, som i grundlagarna uppställas för en konungs existens, uppställas också för hans embetsmän. Frän den högste till den lägste går en och samma anda: , den Styrande är herre, och icke tjenare: ju högre styyrelse-befattning, desto högre styrelsearfvode: med vordnar och band, penningar och yttre glans skall vförtjensten belönas., Men förtjensten, der han är sann och ädel, låter ej belöna sig på detta sätt; han tvertom just derigenom försvagas och faller. Ingen har ännu allvarligt och rent arbetat för sitt fosterlands bästa, dertill lockad af ordnar, titlar eller penningar. Men mången, som börjat i andan, har just genom tillämpning af dessa falska belöningsåsigter, slutat i köttet. Att med lif och blod försvara det konungsliga väldet tvingas undersåtare genom dyr ed. Fäderneslandets, folkets och Guds viljas fullbordande sättes icke i första rummet. Godsägare hafva regenterne derigenom blifvit öfver folken; och liksom regenten har folket till sitt gods och sina underhafvande, så har hvarje under regenten lydande embetsoch tjensteman sina underordnade till sitt gods. Folken hafva derigenom blifvit ting i stället för personer; och hos ting väntar man inga tankar, ingen sjelfständighet, ingen egen vilja. Och derföre har det äfven, när folken börjat tänka och vilja, samt vågat yttra både sina egna tankar och sin egen vilja, väckt så mycken förvåning, så mycken oro i regenternes läger. Man skriker om trolöshet, om brutna löften och brutna eder; men besinnar ej, att den Gud, hvars allestädesnärvaro och rättfärdighet regeringarne missbrukat till edgång, ej fordrar af oss annat än vårt enkla ja och nej; så att han tillochmed uttryckligen förbjudit all hednisk och judisk edgång, och deremot befallt, att icke alls svärja. Eller huru vilja regenterna förklara dessa Herrans ord: ,Det var dem gamlom sagdt: du skaH icke svärja dig mehn, utan skall hålla HerranOm din ed; men jag säger Eder, J skolen alls vicke svärja, hvarken vid himmelen, ty han är Guds stol, eller vid jorden, ty hon är hans fotaypall, ej heller skall du svärja vid ditt hufvud, ty du förmår ej göra ett hår svart eller hvitt. Utan edert tal skall vara ja, ja, nej, nej. Hvad iderutöfver är, det är syndigt., Hvad betyda då dessa eder? Blott lika många öfverträdelser af Guds högtidligt förklarade vilja. Hvarpå bygga då regenterna sin makt? På öfverträdelse eller förvridning af den gudomliga viljan. Och huru skall en sådan makt kunna bestå? Hvarthän vi således skåda, finne vi, att innersta lifsfröet till de revolutioner, som för närvaI rande utmärka Europa, ligger dels i sjelfviskheten hos regenter och folk, som komma uti inbördes konflikt, dels i de yttre, bräckliga stöd, på hvilka förhållandet dem emellan hittills varit uppbyggt, och hvilka, såsom sådana, emedan de i grunden icke äro några stöd, förr eller sednare måste af sig sjelfve ramla, eller ock med våld nedbrytas. 2— i— —— Rätteganggs. ach paliöCeaba— —