Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1849, sida 2

för lågt beräknat nästa års statsbrist. (Hör! hör!) Den torde uppgå till det enorma beloppet af 560 millioner. På grund häraf protesterar I han emot hvarje skattelindring före 1850. (Allmän uppståndelse i salen.) Marrast: Ett stort antal deputerade har inlemnat ett andragande att det lika brefportot af den 1:ste Januari icke ännu bör införas. Detta bittert ironiska andragande väcker ett stort tumult. Lagarde, referent i det utskott, som fått sig uppdraget att pröfva motionerna, beträffande saltskatten, understöder detta utskotts åsigt, att prov. regeringens dekret af den 15 April om saltskattens afskaffande borde annulleras och denna pålaga endast nedsättas från den 1 Juli 1849 till 10 cent. pr Kilo. Slutligen kommer det till votering, hvaraf resultatet blir följande: 336 medlemmar fordra skattens o— medelbara afskaffande, d. v. s. Aprildekretets upprätthällande; 417 rösta deremot, och lagen af den 15 April kommer således att upphäfvas. Odilon-Barrots program erbjuder oppositionen ett rikhaltigt ämne till det skarpaste tadel. Man anmärker icke utan skäl, att i hela detta ordsvammel finnes, utom ordet republik, ingenting, som erinrar om en republikansk statsinrättning, och att ordning och lugn för hvarje pris äfven varit Guizots program. Det var en lycka för Odilon-Barrot, att det just var Ledru-Rollin, som företog stormlöpningen emot regeringen, ty annars hade nog utgången blifvit helt annorlunda. Vederbörande brösta sig imellertid öfver sin med knapp nöd vunna seger och utbasuna den som ett förtroende-votum. Frankrikes nya Itallenska politik skildras af allmänna ryktet son kontrarevolutionär. Straxt efter den stora revyen, berättas det, begaf sig Bonaparte till konseljen, der de romerska angelägenheterne, i hvilka den nya regeringen vill förtjena sina sporrar, skulle komma på tapeten. Resultatet af öfverläggningarne blef det Frankrike ovärdiga beslut, att gemensamt med Österrike intervenera till förmån för påfvens återinsättande i dess värdighet. Reforme, det skarpaste oppositionsbladet, yttrar sig utförligast häröfver och påstår sig ur säker källa veta, att Bonaparte i konseljen genomdrifvit beslutet om upprättandet af en slags ny helig allians. Denna har till mål, att medelst franska, österrikiska och neapolitanska bajonetter åter upphöja påfven på dess verldsliga thron. R. bifogar några bittra anmärkningar: Frankrike, styrdt af Napoleons nevö, afslutar en allians med det af smuts och blod beffäckade Österrike och Neapels Bourbon, Österrikes värdige vän, för att åter sätta en furste på dess thron, och kufva ett folk, som vågat utropa: frihet och oafhängighet! Detta faktum säger tillräckligt för att befria oss ifrån att tillägga, att sjelfva Ludvig Philip icke skulle vågat att fatta en plan, som den man å Frankrikes vägnar djerfves föreslå, hvilken blott för sitt namns skull erhållit 5 millioner röster. Denna skymf skall dock icke återfalla på republikens fana, eller dess soldater; de skola icke förlora sin ära. Den, som föreslår och leder denna nedrighet, skall allena brännmärkas af allmänna opinionen. Tillkommer det oss att beklaga denna olycka? skola vi icke fastmer klappa i händerna dervid? J valmän viljen, J väntaden ära, J, som erinren er kejsardömet! Men J skolen icke ha någonting annat af kejsardömet, än skandalen och dess vidunderliga allianser .... J trodden er att få se de infama fördragen af 1815 sönderrifna! J skolen tvärtom få se ännu vida skamligare afslutade. — Efter nägot dröjsmål svarar Monitören med den för