Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1849, sida 2

stade på dödsoffret, hvilket, allt svagare och svagare, lånade stöd af klippväggen ... V. Vridande händerna i stum förtviflan, gick Karl med stora steg af och an i sin koja. Kindernas friska färg hade flyktat och lemnat rum för dödens blekhet. Från pannan sipprade klara svettperlor och hans brännande ögon voro rödgrätna. O, Gud! detta blef då verklighetens utslag på mina drömda förhoppningar! hviskade han halfhögt för sig sjelf. Den rike köpmannens stolta själ hade ingen känsla för mina, för Franciscas, hans enda dotters, brinnande böner! Hennes hand var redan bortskänkt en gång för alla... Det var så den faderliga tigerns ord föllo. Bortskänkt? Nej: bortsåld är rätta ordet — och denna handel har han afslutat med en bedragare, en mördare! Ha, Singlio! ropade Karl, stampande af raseri i golfvet. Din blodfläckade hand skulle då röfva äfven denna klenod, för att långsamt vrida mordstålet ifven i hennes bröst!... Farväl då, sköna dröm! Ty en dröm är lifvet . . . och en dröm var visst dessa sälla aftnar, dem jag tillbringade hos min Francisca! ... En skön dröm, i sanning! men som lemnade döden qvar i mitt hjerta vid uppvaknandet! — Döden? — ja, endast döden återstår numera för mig! Men jag skall