Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1849, sida 2

sågs kejsaren, deruppe på klippranden, andäktigt aftaga sin hufvudbonad: han bad ... Detta uppträde grep oemotståndligt alla närvarande, och högt och enstämmigt ljöd bönen från deras läppar. Ingen bland hofstaten, ingen bland folket, — som från alla håll i tusental strömmat till stället, — gick hem för att njuta nattens ro. Den älskade kejsarens dödskamp, hans fall från den förfärliga höjden, kunde ju hvarje ögonblick inträffa? Man antände facklor och stockeldar, vid hvilkas sken åtminstone konturerne af den olyckliges gestalt kunde skönjas. Kejsaren såg döden långsamt närma sig. Men midt under dödsqvalen var det honom en ljuf vederqvickelse att se sitt trogna folk, hvars höga klagorop ej nådde honom, men hvars kärlek han dock såg deri uttryckt, att de med honom ville uthärda till slutet. Detta kunde ej vara långt borta. Det blef allt mörkare och dystrare för kejsarens blick; benen ville ej längre göra honom sin tjenst, och hunger och törst plågade honom allt härdare. Men hans mod, hans manliga kraft voro dock ännu ej uttömda. Natten syntes ändlös, såväl för Maximilian, som för de i dalen församlade. Ändtligen bådade morgonrodnaden den uppstigande solen, som med guld och purpur färgade gletschernas isspetsar. Men ingen hade öga för naturens herrliga skädespel: allas blickar voro uteslutande fä