Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1849, sida 1

intet mord! hör ni det!.... Nej, jag vill framträda, föreställa honom hans ofog... Likasom ni trodde, att föreställningar skulle tjena till något här? inföll Singlio försmädligt. Nej, de studsa lika overksamma, lika uddlösa, från hans panna, som hans pilar understundom återstudsa mot klippans hårda häll. De lemna dock ett märke, inföll Stephens. Hans jagtknif lemnar också ett märke i de fallna offrens bröst, fastän det råkar vara litet blodigt, svarade Singlio långsamt och med eftertryck. Tag er i akt, Stephens! I min närvaro riskerar ni visserligen intet; men ensam ... Bah! jag föraktar alla dylika skrämskott, lika mycket som jag föraktar det, hvilket ni sjelf nyss hörde derinne, inföll Stephens ifrigt, visande åt bersån. Och dessutom kan jag ju alltid förlita mig på er? tillade gubben med en forskande blick. vDet kan ni tryggt göra,? försäkrade Singlio. Men denna försäkran åtföljdes af en ljungeld ur ögat, en nästan omärklig darrning på rösten, som tycktes antyda, att en ny, djerf tanke uppstigit i Italienarens hufvud. Gå fram, fortfor Singlio. Förklara honom för — hvad ni vill; och om någon fara uppstår, är jag genast hos er. Se der! ser ni ... hviskade han med en röst, den ifvern gjorde ännu mera darrande, der kysser han er Francisca ..-?