lan, och denna lifsgrund blifvit lemnad ovidrörd, så har också vandeln blifvit bristfällig: osedlighet, brott och en på det timliga och förgängliga rigtad sinnesstämning tagit öfverhand fromhet blifvit stämplad med namn af svaghet. gudsfruktan blifvit synonymt med läseri och kristlig sedlighet blifvit detsamma som borgerlig rättfärdighet. I denna äsigt af religionens väsende har också det i desse dagar mycket omordade konventikelplakatet sin grund, hvilket just utgår trån begreppet: ,religionen består i veta; som presten bättre än alla andra bör veta sin kristendom, så är det otillåtligt för andra; än prester, att hålla andaktsöfningar,. Detta veta har blifvit upptaget af statskyrkan, och hon, och ingen annan tror sig hafva uteslutande rätt att besörja om dess meddelande, både till arten och graden. Att ett fullkomligt underkännande af kristendomens egen inneboende kraft och ett missförstånd af religion i allmänhet här ligga i botten, kan ingen bestrida, som känner religionens väsende och kristendomens isynnerhet. ö Skåda vi i verldshislorien, hvad finna vi? å ena sidan ett af statskyrkor, kejserliga förordningar, och symboliska böcker reglementeradt vetande; å andra sidan en liten hop af kristna, hvilka satt religionens väsende i utöfningen; högst tå, hvilka vågat förlägga dess grundväsende i känslan. Den förstnämnda äsigten har varit den allmänna, den andra den tolererade, den tredje och sistnämnda den förföljda. Romerska och grekiska rikskyrkorna representera den förra; munkväsendet den andra; och mystikerne och pietisterna den 3:dje. Likasom Franke, Arndt och Spener förföljdes eller misstänktes i Tyskland, så hafva Murbäck, Tollstadius och alla läsare varit antingen öppet förföljda eller i hemlighet misstänkte och missaktade i Sverige. Huru länge denna ställning för den enda sanna åsigten af religionens väsende skall fortfara, är svårt att förutse. Troligen blir det så länge, tills åsigterna om religionens sanna väsende blifva så renade och allmänna, att flertalet af religionsbekännare tillhör dem. ) Lemnade åt sig sjelfva, utan värn af en mensklig vetenskaps, till förmån för de förföljda utsträckta sköld och spridda ljus, hafva dessa känslans martyrer dukat under, icke blott för den utvärtes lagliga tvångsmakten, utan äfven för många egna förvillelser, hvilka dock — det måste särskildt anmärkas — mera legat i omkretsen, än de rört medelpunkten af det religiösa lifvets väsende. Med den fart, som den allmänna menskliga odlingen nu med hvarje dag framgår, beror hoppet på framgång för de sanna begreppen om religion och kristendom på de vetenskapligt odlades mera eller mindre lyckade framställningar af dessa begrepp. På den teologiska vetenskapens regeneration både till begrepp, anda och form beror således segern för det nu undertryckta partiet af religionsbekännare. Detta å ena sidan som en damm mot känslans utsväfningar och förvillelser; men å andra sidan behöfves äfven ett steg af staten till lösgörande af de fjättrar, hvarmed den nu bundit kyrkan vid sig och gjort henne till sin tjenarinna. Under dessa båda förutsättningar lider dock ingen tvifvel, att de sanna begreppen om religion i allmänhet och kristendom isynnerhet skola blifva lika allmänna, som de fallska nu äro det. (Forts. e. a. 9.) ) Det är derföre pressens ovilkorliga både skyldighet och rätt, att, då inga andra organer för närvarande finnas till mationalmedvetandets renande och upphöjande till en bättre ståndpunkt, befatta sig äfven med dessa frågor, hvilka utgöra sjelfva baseu till samhällets bestånd och sedliga utveckling.