Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1849, sida 1

— 1 menighet eller af den lifsfullhet, hvaraf hela naturen genomströmmas, uppspringer omedelbart en känsla i våra bröst, långt förr, än någon reflexion öfver Guds godhet och allmakt hinner uppkomma. Och denna känsla är religionens källa. Vi äre derföre inga mystici eller förtjena förebråelsen, att vara sentimentala, då vi påstå, att religionens väsende består i vissa känslans bestämningar. Ty ingen känsla af högre beskaffenhet, än djurens, uppstår, utan att vara beledsagad af dskådning och uppfattning å ena sidan, samt vilja och beslut å den andra. Det finnes ingen punkt i den menskligt andliga naturen; hvilken så, som känslan, kan sägas vara medelpunkt, i hvilken alla intryck ändas och alla gentryck börja. Lifspunkten, i hvilken vi rätt egentligen äge oss sjelfva och äro oss sjelfva, är känslan. Hon är varseblifningen af våra innersta subjekt och lifstillstånd. 3 Kristi återlösningsplan gick hufvudsakligen ut hvarken på meddelande af en större fond af andliga kunskaper, ty då hade Han uppställt ett fullkomligt dogmatiskt system; ej heller på blotta handlandet efter sedlig lag, ty då hade Han varit föga mera, än Jesus Syraks son och Epiktet; utan på förändring och omskapning af all kunskaps, alla sedliga handlingars grundkälla — kän— slan. Och denna känslans omskapning, denna förändring i det omedelbara medvetandet af. oss sjeltva kallade Han ny födelse. Det var Lessing, som först i striden mot sina motståndare, tillbakaslagen på alla andra punkter, nödgades taga sin tillflykt till denna åsigt af religionens väsende, såsom den enda och sista försvarspunkt, hvarifrån religionen är obestridlig. Han var den förste, som erkände, att vkristendomens sanning mera vill vara känd, än erkänd; mera i känslan fattad, än insedd (omehr gefählt, als eingesehen). I sammanhang med detta sitt erkännande måste han ock åtskilja teologer från kristna, samt tillstå, att de förra mera bidraga att förvirra än reda kristendomens innersta väsende. I Lessings spår hafva Schleiermacher, Tvesten och flere af våra nyaste theologer trädt. Visserligen finnes ännu en hel hop af renlärighets-ifrare, hvilka från katedrar och predikstolar, i stora och små afhandlingar, flitigt ösa ur den metafysiska lärdomskällan och tro sig dermed göra religion och kristendom en obeskrifligen stor tjenst, men i allmänhet har dock bland alla bättre äfven ibland teologerna den sanningen stadgats till full öfvertygelse, att om jag till min hälsa erfar de välgörande verkningarna af en elektrisk gnista, så är det mig bra likgiltigt, hvilka teorier Rollet och Franklin uppställt till förklarande af det