Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1849, sida 1

På samma gång Singlio framsträckte venstra handen i riktning åt de älskande, höjde han längsamt den högra, hvilken krampaktigt kramade dolken bakom den gamles rygg. Nu... glänste det blanka stålet på den höjd, från hvilken det med ljungeldens fart skulle nedstörta och träffa sitt offer ... Nu... spändes den seniga armens muskler, för att med samlad kraft stöta till. i; Nu Jag ser ej riktigt ... hviskade Stephens. Men hvad var det? ... Hvad var det som skakade trädet bakom oss? .... Hvarför håller ni högra armen sträckt uppåt, Singlio? Italienaren framhväste mellan tänderna en förskräcklig ed... Hans plan hade varit, att nedstöta den gamle, skynda till hans hem, bemäktiga sig hans skatter och skyndsamt fly. Men i samma ögonblick handen var färdig att stöta mordstålet i offrets rygg, fängslades denna hand på en gång af en smidig djursena, som, med skicklig hand applicerad, oemotståndligt fastläste mör— darens lyftade arm vid trädet. Italienarens stöt var kraftfull, och i samma ögonblick snaran hejdade den tända blixten, skakades trädet, vid hvilket armen fastklämdes. Åh, bekymra er ej derom... Det var endast en oförsigtig rörelse af mig, som vållade skakningen, svarade den bedragne Italienaren lugnt,