Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1849, sida 1

Älpjägarne. Historisk novelett; efter en gammal krönika. Af 0. W—n. fr (Forts. från N:o 1.) Tror du mig då så kortsynt, att jag ej längesedan märkt hvad som felas dig; genmälde Mauritz med ett hjertligt leende. Jojo! När man så länge skiftat pilar och utdelat sår, är det i sin ordning att en gång sjelf bli sårad. Du har väl icke glömt bort bilden på min vackra dosa, för hvars erhållande jag tillbragte fyra dygn på fjellet och bortskickade två pilar utan att träffa? ... Men för vatt tala allvarsamt: jag har länge tänkt erbjuda dig mitt biträde; men jag har alltid tvekat i afseende på sättet att meddela dig detta erbjudande. , Jag har fruktat att du skulle bli ond på mig.Gode, sällsynte vän! ropade Karl och slöt Mauritz i sina armar. Hvad jag värderar ditt redliga hjerta ... Också är detta den enda lön, jag önskar af dig, svarade Mauritz, alltid med det godsinnade leendet på läpparne. Men låtom oss nu rådpläga om denna nya jagt! Jag tror, att all vår skarpsinnighet är af nöden för att lyckas i detta värf. Jag tror det ock. Den gamle rike Stephens har nyligen lofvat Franciscas hand åt den listige Ita