och blodet och hämnden och branden och skränet och suckarne och tärarne och alla väldsamheternas offer ejönko i jorden och en svart sarcofag reste sig deröfver; men barnet satt med oskulldshvita vingar vid dess fot och andades på blodsblommorna, som växte deromkring, och rodnaden bleknade bort och gröna palmer knoppades i kalken. ö ; Och seklerna rullade hän i dimmiga flockar, skymningen låg öfver verlden och det susade och brusade som af väldiga stormars vingslag, och de gamla sagorna hviskade, att RAGNARÖK var nära för handen, och verldsuret knäppte med tunga ljud och betecknade mansåldern med minuter. En bäfvan gick genom slägtena och andarne vid högen och arbetade derinom. Då genombäfvade ett klockslag tiden. Det var morgonväckten. Dagen grydde, lugnet kom, solen skickade ut sina strålar. Fridfull och ny låg jorden och sam i en luftkrets af renaste himmelsblå ether. Allt stod som i förra dagar; throner, kronor och banr; det höga var ej taget från jorden; det stod qvar, men i ny betydelse, i förklarad glans; och öfver allt detta sväfvade frihetens gudomliga. ande, ej mera ett barn utan en med fullt medvetande på jorden nedblickande engel. De lidelsefulla begären offrade honom ej mera sina håfvor; de gamla andarne gingo in i sin hög och bäddade sig till hvila i askan. Allt var nu ordning, bestämdhet och frid. En ny mensklighet, fostrad i den eviga sanningens ljus, lefde och verkade nu i den förstädda frihetens tjenst och buro henne offer af broderlig kärlek, fridsamhet och försonlighet. Alla enskildta fördelar sammanflöto i massan, det stora helas, och så befrämjade endast de menskliga dygderne hennes förherrligande, och så knöt en kedja af syskontro och allmänt väl sina länkar mellan anbetaren på thronen och arbetaren på fältet, och hvarje ädelt värf hade sin krona och på det höga verldsbanret strålade i gyllene skrift dessa ord: -Menshlighetens frihet; den helgande gudomliga kärleken.